Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök i Öfre Härjedalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3i6
SVEN LAMPA.
ligast kallas, en skogsgård knappast med jordbruk, en
verklig urbygd invid det dystra diabasberget Glummen. I den
gamla väderbitna stugan af äkta härjedalstyp bodde tydligen
allt gårdsfolket. Men ett nybyggdt rymligt hus fanns, där jag
skulle logera. Rastestället var dystert, ute kunde man inte
hålla till för härar af mygg, inne var föga bättre.
Utsikterna för natten voro icke så ljusa. En liten flicka bestyrde
min uppassning; hon förstod endast delvis mitt tal, förstod
icke ordet äta, men däremot mat, icke mitt uttryck hårdt
bröd, men talte om tunt bröd. Och så fick jag omsider
någon föda, sådan som jag, öfvad under mångåriga ströftåg
i urbygderna, kunde förtära. Men hvarför skall man då
alltid ha det kräsligt? Och hvarför alltid bekvämt och lätt?
Hufvudsaken är för öfrigt tillmötesgående människor, och
sådana funnos äfven här.
Myggsången tystnade något, och jag somnade in. Men
tidigt på morgonen måste jag efter ett par timmars strid
ge tappt och stiga upp. Det var en härlig morgon, och
snart satt jag åter på skjutsen. Enformig var vägen genom
skogen, och Ljusnans brus verkade söfvande. Trög och
otillgänglig var äfven Medskogens dräng. Men så visar sig
sjön Låssen med en rad af mer eller mindre vilda lågfjäll.
Sedan vi rest utmed sjön i hela dess längd, för vägen oss
öfver ån — det är sista gången jag nu ser Ljusnan — en
skymt af ett blått snöfjäll, en backe upp och slutligen en
backe ner till Valmåsens gästgifvargård. Den är afskildt
belägen, med en präktig men vemodig utsikt öfver sjön och
de rundade fjällhöjderna. Man har riktigt kommit i.
utkanterna, det märks äfven på gästgifvargårdarna, som bli mera
gammalmodiga och enkla. Men vägens beskaffenhet blir allt
bättre, och efter ett kort uppehåll gick min färd raskt framåt
under samspråk med skjutsbonden, som nu var gästgifvarfar
själf. Vi passera bivägen till Tännäs, kyrkbyn som gifvit
namn åt en af Härjedalens vidsträcktaste och mest
fjällupp-fyllda socknar. Den är en typisk fjällby, nu mindre än
någonsin störd af främmande, sedan stora vägen icke längre
går dit fram. I denna nejd möta vi en sträckning af ur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
