- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1912 /
168

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På bröllopsvandring i Värmland af HELGE KJELLIN

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och håller slyft på sitt Värmland, särskildt på
ordspråket: »För Gud och en värmlänning är ingenting
omöjligt.»

Koppoms bruk är passeradt, likaså Hofstensberget,
Vadjungen lämna vi bakom – vägen går ut på en
präktig platå; långt där nere rinner ett vatten,
och där nere, där framåt ligger Skillingmarksdalen
med Björklångens sjö. Hör ni klangen i namnen, hörs
det inle, att här måste det vara storslaget vackert,
här måste man känna det lätt att andas?

Vi äro vid Vikene. Trakten är lågland, och kusken
berättar att här hade varit så öfversvämmadt på
våren och så förskräckligt med flytande timmer,
att han en dag, då han for den vägen, måste flytta
sig fram på hästen för att hålla undan de besvärliga
stockarna. Att det var sant, det svor han på, och då
får man väl också tro på hans ord.

I Skillingmark få vi kost och trefligt logi för
billigt pris på Johannesbergs turisthotell. Men denna
sommarens plågoandar, de förskräckliga getingarna,
lämna oss rakt ingen ro. Hotellägaren sörjer för
konversationen, medan hans dotter sköter om posten
och maten, – han har för öfrigt ganska många roliga
sägner och historier att berätta om bygden. Men tiden
är dyrbar. Redan dagen efter vår ankomst vandra vi
vidare. »Ja, ho får ha adjö då», ropar en gumma gladt
åt min hustru och nickar till afsked. Nu bär det i väg
emot Köla. Vägen är nylagd, grofgrusad, tungsam att
gå på. Gruset suger, och våra packningar tynga. Tiden
springer, det lider mot kvälls nu. Skogen är nyss
lämnad bakom, vi börja närma oss Adolfsfors herrgård,
– stora, bördiga slätter – mjuka, buktande åkerfält
– dalar och vågberg. Då kommer på vägen en
tattartrilla, mannen är barsk under ögonbrynen,
svarthårig, solbränd och stilig. Tattarkvinnan
sitter bland halm och trasor i flakvagnen, rufsig
i håret och häxlik, och håller ett barn vid bröstet,
medan ett halft dussin vildungar myllra omkring henne.
Mannen går framför, leder sin raggiga kamp
– jag ser, hur det börjar lysa i ögonen på honom,
handen glider till sidan, det blänker
ett knifblad. Ja, jag visar vapen, jag med
förstås, och som jag har både knif och battong och
alltså är starkare, så skiljas vi åt med endast en
fredlig hälsning.

I Köla tar prostgården vänligt emot oss, vi stanna
där öfver natten, men följande dag, efter middagen, ta vi
vår sista vandring – vägen till Eda kurort. Det allra
vackraste rummet lämnar man oss, rummet med utsikt ner öfver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:22:19 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1912/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free