Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ VANDRING I LAPPLAND. 275
hängande snöfält, som betäckte hela massivet. Vid västra
ändan däraf sågo vi ett alldeles förunderligt berg. Det hette
Stor Niak, och jag vet inte, hvarför jag tyckte, att det var
ett så passande namn. Först sköt det upp som en upp
och nedvänd, smal roddbåt med köllinjen hvit af snö. Men
allteftersom det steg högre och högre upp, öfvergick det
till att likna en jättestor, trubbig flintyxa. Jag tyckte mig
se den yxa, med hvilken fjällens byggmästare i urtiden
huggit upp Lulesjöarnas jätteränna.
Så rodde vi genom en svag fors in i Luoktanjarkajaure,
det sjätte trappsteget i sjötrappan, endast en decimeter
högre än Alemusjaure. Den var bred och härlig, de norska
gränsfjällen lågo som lätta, blåhvita skuggor i väster, solen
gick upp och vi seglade öfver det blekgröna vattnet in i
Vaisaluokta, en ljuflig vik vid foten af Akka. Där
landade vi kl. 4 på tisdagsmorgonen den 23, och den
dygnslånga rodden var slut. Eld uppgjordes på sandstranden,
mat kokades, och vi lade oss omkring elden för att sofva.
Här voro vi ute i yttersta ödemarken. Ingen
människoboning fanns miltals omkring. Röfvarn slängde ner sig
tätt invid elden och somnade djupt efter 20 timmars rodd.
Gymnasten och lilla ungdomen bäddades på en
presenning med ett segel till täcke, men jag kunde inte sofva.
Dagens öfverströmmande flod af skönhetsintryck hade
förjagat sömnen.
Det är alldeles stilla, några fåglar kvittra, solen belyser
den blanka viken och de härliga, härliga fjällen rundtorn.
Framför mig reser sig tvärsöfver vattnet Pålnotjåkkos
praktfulla fjäll. Sidan mot sjön är tvärt afhuggen, tvärbrant,
nästan konkav. Längre och längre bort löpa fjäll,
svart-blå, högblå, ljusblå. De längst borta stå som blekblå
drömbilder mot en blek morgonhimmel. Jag sitter på en bred
sandstrand, vattrad af vågorna, randad med spår af mård
och sirliga små fågelfötter. Till och från en håla i den höga
strandbrinken löpa räfspår. Fjällen spegla sig i sjön, och
några sjöfåglar dra långa strimmor i vattnet. Mellan
strand-brinkens vajande gräs och knotiga björkar lyser Akka skarpt
blå med. gnistrande hvita snöfält. Och hvilken källren luft!
Men det är inte luft, jag andas, det är naturens svalaste,
mest öfverjordiska renhet, som tränger in i hela min varelse
och lyfter mig uppåt, utom mig själf, till »den stilla kusten
bortom födelsens och dödens haf», där allt jordiskt stoft
sjunkit ned bakom horisonten!
Framåt morgonen vaknade de andra, och vid 1 O-tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
