Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 HJALMAR ALVING.
kyrkogård. Som så många andra i denna otacksamma
stad fick den gamle domprosten spe till lön, och med
öknamnet »Låstboms opera omnia» ( = samtliga arbeten) avsågs
tydligen inte så mycket att framhålla, vad han uträttat i
Odinslund, som vad han inte uträttat på andra områden,
fastän, som en gammal uppsalabeskrivare så sant säger,
»dylika opera icke äro att förakta och kunna uppväga
mången lunta, som av ingen läses».
För övrigt är det givet, att också en hel del av stadens
ännu kvarstående trähus buro taklagskransen på 1700-talet
och under 1800-talets tidigare år, ett och annat också på
1600-talet. De gamla trähusen äro emellertid i allmänhet
inte så lätta att känna igen under senare tiders brädfodring
och revetering. Särskilt revetering är ett på senare tiden
i Uppsala mycket anlitat knep för att dölja märkena av
tidens tand i de gamla träväggarna, och den
omisstänksamme turisten, som vandrar t. ex. Kungsängsgatan fram,
anar sannolikt icke, att bakom den ofta nog med
erkännans-värd smak behandlade rappningen dölja sig rödfärgade
timmerstockar med knutarna i kors som på gamla ladugårdar.
Men när här och där en butiksägare slår ut väggen för att
få ett skyltfönster efter tidens krav, då kommer sanningen
i dagen, och med litet fantasi kan man se fetknoppen och
taklöken blomma över solbränd rödfärg på grovhugget
virke längs knaggliga gator och doftande rännstenar. Om
man så tänker sig stadens rikedom av parker och
promenader borta, tänker sig kåltäppor och humlegårdar, där
Flusterpromenaden nu lyfter sitt skuggrika valv över
åkanten, tänker sig Slottsbacken kal och mörk med sin
stora grusgrop vid foten, Engelska parken upptagen av
tobaksplanteringar och ängsmark och kyrkogården som ett
trädlöst gärde befolkat av fattiggravar, som det var
alltifrån 1680-talet — då fornforskaren Verelius skänkte ett
område åt hospitalet och själv lät bygga sig en ättehög
på denna då ensliga plats — ända till 1700-talets slut,
om man gör sig en bild av allt detta, så har man det
Uppsala, om vilket glunten väl sjöng, att det var märk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
