Svenska Turistföreningens årsskrift / 1919. Skåne / 305 (1886-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Trondåns övre del, sökte vi förgäves något övergångsställe och
måste slutligen ge oss i den vitskummande älven för att komma
till andra sidan, vilket även lyckades utan missöden. Nu lyste
åter solen, och man kände sig som om man skulle orka med vilka
strapatser som helst i denna lätta, genomskinliga luft och i dessa
härliga omgivningar.

I rask takt togo vi oss uppför Blåfjällets nordöstra sluttning, och
uppkomna på höjdplatån vid passets mynning (framför passet) sågo vi
framför oss Stora dörren i all sin prakt, här ännu rätt bred, men
framåt avtecknande sig som en kolossal halvcirkelformig ränna i
fjällmassivet. Det är som om man med ett väldigt håljärn gjort en
uthuggning i fjällkammen. Ännu hade vi en dryg bit kvar, innan vi nådde
fram till passets märkligaste del, den nära 4 km långa, raka, jämnbreda
rännan mellan Storå-och Blå fjällens klippväggar.

VÄGMÄRKE MELLAN NORDSÄTERN OCH STORSJÖ. Ouchterlony fot.

De verka fullkomligt överväldigande dessa lodräta, skyhöga
klippbranter, som ligga varandra så nära. Det är som. om de just
skilt sig åt, och man väntar att när som helst åter se dem
sluta sig över en som ett par oerhörda vilddjurskäftar.

Nu bröto kvällsolens sista strålar fram genom passet,
färgande branternas utspringanade partier blodröda, medan
fjällbäckarnas silverstrimmor lyste ändå vitare mot klyftornas
blåsvarta slagskuggor. Allt bildade en tavla av betagande skönhet,
som man aldrig skall glömma.

Solen sjönk, och allt mörkare bredde sig skuggorna över dalbotten,
men vi fortsatte dock marschen, fastän stor försiktighet var av
nöden på de hala stenarna och tuvorna. Kvarter fingo vi ej förrän
i Nordsätern, närmaste vall, och dit var ännu styva milen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>