Svenska Turistföreningens årsskrift / 1920. Ångermanland / 216 (1886-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

När kåtan var lövad och grejorna instuvade, vandrade
vi i väg för att göra en påhälsning hos geologerna. Det
blev en festlig middag och en munter kväll, och när
omsider våra värdar följde oss hemåt med yxan på
axeln för att hugga backen full med enris åt oss, tyckte
vi verkligen, att geologer äro ett rörande släkte.

RISSJÖKÅTAN. Förf. fot.

Nästa morgon gjorde vi den upptäckten, att
matförrådet med oroväckande fart började närma sig ± 0. En titt på kartan,
närmsta gårdar vid Kittelfjäll, och Elsa och jag starta
omedelbart för proviantering, Sara stannar kvar i kåtan.

Vi ge oss i väg över Borkafjäll, vandra timtal över
ständigt nya höjder och till sist — vår glädje är gränslös —
skymta vi i fjärran Kittelfjäll och i djupet framför byn med
sina små spridda stugor.

Vi uppnå en bred å, Kittelfjällsån, och måste ryka efter
båt. För den oinvigde ett gott råd: använd enris eller
granris och täck elden fullständigt, då först får ni en rök, som
har möjligheter att kunna iakttas. När vi rykt en halvtimme
kom en liten pojke springande, och i en liten båt, som
verkligen tog priset, när det gällde bräcklighet och
inströmmande vatten, lyckades vi krångla oss över.

Och snart sitta Elsa och jag i en bondgård och äta utan
ett ord, äta som hade vi aldrig sett mat förr. Man stirrade
på oss, fyllde tyst på faten och fortsatte att stirra. Och
det rykte, som sedan kom ut i byn, att Sara låg dödssjuk
i kåtan och Elsa och jag nära vansinnets gräns av hunger,
lyckades vi trots energiska försök aldrig helt dementera.
När vi återvände, voro ryggsäckarna fyllda av allt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>