Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra folklivsmuseer av Nils Lithberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 NILS LITHBERG
klappar den första undervisningen, denna ohyggliga död
för förståndet och fantasien, på de låga hyddornas dörr.»
Det är den sociala omläggningen, nyheterna i näringslivet,
i kommunikationerna, i folkuppfostran, som samverka till
en orientering mot en ny tid. Med den gamla
allmogekulturen är det ute. Det blev nu museernas och arkivens
uppgift att taga vid och i sina gömmor rädda vad räddas
kunde. Mångt och mycket var ännu livsdugligt i en nyare
tids odling, men härför erfordrades, att det först en tid togs
i de bildade klassernas hägn. Så var framför allt fallet med
den gamla textila folkslöjden, som med sin färgrikedom
och sina egenartade mönster väckte de konstintresserades
uppmärksamhet och från den år 1873 stiftade föreningen
Handarbetets Vänner i Stockholm så småningom skulle på
nytt återbördas åt folket. Det ohejdade raserandet av de
gamla byggnaderna väckte till slut arkitekternas
uppmärksamhet på de stora värden för landskapets särprägel, som
där gingo förlorade. Härifrån håller nu intresset för det
gamla byggnadsskicket på att återväckas i bygderna.
Dräkterna, folkdanserna, högtidsbruken, musiken — alla ha de
gått samma kretsgång. Det är denna nyväckelse av folkets
egen omsorg om bibehållandet eller återupplivandet av vad
som ännu är brukbart av det gamla, eller av vad som utan
svårighet kan inpassas i en nyare tids livsformer, som den
moderna hembygdsrörelsen avser.
Viktigast som brygga mellan våra farföräldrars tid och
de nu levandes blevo museerna. Här fick den gamla
odlingen en fristad, tills tidens stormar lagt sig och den kunde
skjuta nya skott. Hit samlades och samlas alltjämt
resterna av denna svinnande kultur för att binda våra
efterkommande vid de släkten, som nu leva eller gått före oss.
Och det är ett glädjande faktum, att hela den museala
rörelsen just nu befinner sig i en period av synnerlig livaktighet.
Ty det är klart, att ju större kraft som kan sättas in på
räddningsarbetet, dess bättre. Ett fåtal museer äro här otill-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
