Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne. Av E. A. Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DALARNE 13
mått. Han kunde säga, hur bergen runt omkring sågo ut
under ytan. I det ena var den stelnade massan allvarligt
rödbrun, i det andra glatt rosenröd, i det tredje förnämt
grön eller dystert svart o. s. v. Från fjärmare berg kommo
de nobla agaterna. Men i porfyren glittrade strökornen
liksom glimtarna i förevisarens lugna ögon. Jag undrade
för mig själv, om icke hela denna sockenbefolkning, som
syntes så grå och tung, också hade färgspel och glitter
i själen för den som kunde se under ytan.
Jag anar nästan, hur det skulle vara att leva i Älvdalen
åren om. En kort men ofta het sommar, full av släp och
vandring, en tidig och frostig höst, som kanske skövlar den
enkla växtligheten, en lång vinter med skogsdriftens hårda
men muntra och tacksamma arbete, en vår som aldrig vill
komma men omsider brister lös i väldiga och farliga flöden.
Norrut i socknen ligger Trängslet, den hemska älvrännan,
där timret ofta fastnar och måste sprängas bort. Söderut
ligger den vana byn Blyberg (Blidberget), som till och med
ståtar med äppelträd; från dess kullar kan man se, hur
Siljan skymtar som en blå dimma mellan bergen. Det är
mänskligt att vilja ut i den öppna världen, dit timret går,
från denna instängda vrå, men dalsinnet drages alltid uppåt
emot strömmen efter en tid, hem igen.
Längtan, inbiten hemkänsla är Gammaldalarnes sista ord
till vandraren norröver. Ovanför ligger Särna, stort som
Närke, Daniel Buscovius’ erövring, som åt Dalarne vann
älvarnas källor och fjällens majestät. Det är ståtligt men
har inga särskilda överraskningar för de många svenska
resande, som känna Härjedalen och Jämtland. Endast den
mångmila, öde skogsheden upp till fjällens rötter är som
en långt utdragen ton av det yttersta Dalarnes melankoli.
När jag som sjuttonårig yngling vandrade mellan Rättvik
och Leksand, lade jag märke till en mindre sjö vid
landsvägen ungefär halvvägs mellan kyrkorna. Det
äkt-dalska namnet stannade i minnet och hela anblicken för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
