Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur i svensk poesi. Av Hjalmar Alving
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK NATUR I SVENSK POESI 179
prästgård framkallar hos varje svensk läsare ofelbart en bild
av lummig lantlig idyll, och innanför grinden i hagen lyfta
genast spensliga björkar sina lätta kronor, rågåkern ligger
gul utanför gärdesgården, och klövervallen doftar.
Sengustavianerna hade — med undantag av Oxenstierna,
vars naturmålningar dock oftast genom sin bredd och sina
allegoriska figurer för en modern läsare bli rätt litet
njutbara — i allmänhet vida mer intresse för människan än
för naturen, vilket icke hindrar, att mycket välgjorda små
tavlor kunna påträffas här och där:
Inbilla er ett näs, emellan vattnen sträckt,
med öar runt omkring, som spegla sig i fjärden,
ett litet lantligt hem, det vackraste i världen,
mot nordens kalla vind av reslig skog betäckt/
för övrigt famnat om av ängsfält och av gärden
och trädgårdar med frukt — — —,
så målar Leopold den idylliska ramen kring Annetts lycka
i dikten om henne och hennes förnäma, men mindre
lyckliga leksyster Eglé. Raderna äro typiska för 1700-talets
naturbeskrivande poesi. Först med nästa århundrade komma
vildmarken och vintern in i den svenska dikten.
Iden äldre folkliga svenska lyriken hade naturen varit
levande (Skog och mark och väder och vatn, de glädjas
mot sommarens tider), och skildringssättet hade varit
impressionistiskt liksom hos Dalin och Bellman. I de
akademiska skaldernas naturbeskrivande dikter är naturen enbart
föremål, objekt, och skildringssättet präglat av den ingående
och omsorgsfulla iakttagelse, som var detta
naturvetenskapligt intresserade tidevarvs styrka. I nyromantikernas och de
götiska skaldernas poesi blir landskapet åter spegel för
själstillstånd, uttryck för stämningar. Det kan vara vårlust
och livsglädje som hos Carl Fredrik Dahlgren:
Våren är kommen. På sina kransar
ängarna binda. Himlen är blå.
Pilträden bära guldgula fransar,
tuvorna vagga ljusalfer små.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
