Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nytt och gammalt från Österby Bruk. AV Elisabeth Krey-Lange
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 ELISABETH KREY-LANGE
tur, och vår förman har tagit litteraturen till sin hobby,
som han ibland offrar sin nattsömn för. Musiken har
numera inte så många av de ursprungliga dyrkarna kvar;
det lär inte finnas mer än två, som förstå sig på
valloner-nas eget instrument, nyckelharpan, och de gamla, som
minnas de riktiga spelmännen, vilkas nyckelharpor hördes
kring hela bygden, ruska på huvudet åt musiken numera.
Det har en gång funnits spelmän, som likt Orfevs fingo både
levande och döda ting att följa sig. Först måste alla de unga
dansa, så de gamla, och slutligen flögo grindarna upp på
vägen, där spelmannen drog fram. Eller det är historien om
spelmannen, som på hemvägen från Lussefesten på
Stordammens is kringrändes av vargar och trodde sig förlorad,
men ville för sista gången i sitt liv höra sin trogna
nyckelharpa. Vargarna stannade, lyssnade — och flydde.
Det är sådana historier och många andra, om
märkvärdiga jakter och skärmytslingar med brukets forna högsta
överhet, patron på herrgården, som hammarsmeden är fylld
av. Det är en sådan vitalitet över hela hans person, ett så
underbart dramatiskt liv över hans framställning, att man
sitter fängslad. Skymningen, kvarhållen av de stora
trädkronorna utanför fönstren, kastar skuggor över rummets
konturer och gör honom själv nästan till en skugga. Han
hör icke längre vår tid till, han kommer direkt från
smedjorna och masugnarna i Ardennernas skogar och skall snart
återvända till skuggvärlden. Men ur mästersmedens
berättelser skall här endast återges historien om vallonsmedernas
liv förr i världen, d. v. s. för endast en generation tillbaka,
och det egendomliga midsommarfirandet vid Österby, som
nu också är bortlagt.
Som alla de gamla vallonsmederna har vår förman vid
tolv års ålder börjat sin tjänstgöring som eldvaktare i
hammaren, d. v. s. smedjan. Det var hans stolthet, och ingen
tänkte på om arbetet var hygieniskt för en uppväxande pojke.
Att döma av den kraftiga, rörliga gestalten, vi ha framför
oss, borde det vara det hälsosammaste av allt för en gosse
i uppväxtåren att arbeta tre timmar och vila tre timmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
