Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kebnekaiseleden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna led upp till Kebnekaise är mycket omväxlande. Från
Kalixfors lilla järnvägsstation för en väl trampad stig upp till
Kaalasluspa by. Körväg saknas alltså från början, och bör
därför ingen bli Kebnekaiseturist, som ej är beredd att gå på egna
ben. Från Kaalasluspa vidtar ett pärlband av sjöar upp genom
skogs- och lågfjällsområdet, och här har Svenska Turistföreningen
allt sedan år 1912 haft sina motorbåtar i trafik. I början var
det hela mycket primitivt, och på de nedre sjöarna har man ännu
icke kommit över utombordsmotorbåtens stadium. Men motorn
är tillräckligt stark för att krångla sig uppför forsarna, och vid
Paittasluspa ligger ett större fartyg på svaj vid sin boj i sjön,
och så bär det av i M/S »Kebnekaise» över den 2 mil långa
Paittasjärvi. Och nu är man inne i lapparnas land. Här stiga
fjällen mot skyn och Kebnekaisemassivet kommer allt närmare.
Från Nikkulahti, som är slutpunkt för båtresan och ofta
även för dagsfärden — man övernattar i så fall i Peter Hauglis
snygga turistkåta — är det fortfarande litet av äventyr över
färden. Om också en gungande hängbro för över Ladtj ojokks
brusande vatten, om också stigen är tydlig och klar och även om
Sarri eller någon av hans pigga pojkar sköter motorn i den ranka
båten på Ladtj oj aure, så ger vandring och rodd efter den nu
lätta leden dock sin sagostämning. Ty landskapet här har fjällets
mystik och växtligheten är rik som i södern. I en park av
fjällbjörk trampar man ängarnas mjukaste matta och om också bergen
klämma sig samman, öppna sig snart vyer in mot Ladtjodalen
med Tuolpagornis silhuett i bakgrunden.
Ladtjojaure är en förtrollande sjö; här skulle jag vilja i dagar
ligga i tältläger och titta på naturen. — Men färden går vidare
och snart är växtprakten minskad men fjällsidorna grannare, och
i själva dalen, där Kebnekaisestationen syns som en liten prick i
sluttningen, är man åter i en ny värld. Innesluten bland högfjällen.
Det är under återfärden från Kebnekaise, som man far i
forsbåt på Kalixälv den korta sträckan från Kaalasluspa och till
järnvägsbron över älven. Forsarna äro här icke farliga, och den
som i ilande fart glidit nedför Torneälv från Jukkasjärvi till
Vittangi eller kanske färdats på den underbara leden utför Uleälv
i Finland, tycker nog att det här är bara lek. Och så kort sen —
inräknat rodden över lugnvatten tar det hela icke mer än något
över halvtimmen. Vattnet stänker kring stäven och stränderna
glida förbi. Karlarna äro på spänn. Det bubblar och sjuder. Båten
ger sig utför som en pil och gör så med ens en den grannaste
sväng; stäven vänder upp mot älven, fartyget tar törn, och plötsligt
är äventyret slut och vi befinna oss åter vid järnvägen.
Carl Julius Anrick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
