Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återkomsten till Värmland av Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ekelund, Schröder, Hermelin, Löthner, Lagrelius, Bratt, Nauclér,
för att nu endast räkna upp några av dem, som blivit
inskrivna i gästboken.
Nu, då de äro resta, sitter jag och tänker på hur många
av de gamla Värmlandssläkterna, som äro bortflyttade till
alla världens kanter. Inte bara dessa, som jag nu har
räknat upp, utan många, många andra, som jag minns från min
barndom och som på den tiden bebodde bruk och
herrgårdar, officersboställen och prästgårdar, äro bortdragna. Det
var angenäma och bildade människor, som gjorde livet på
landsbygden glatt och tilldragande, och de ha efterlämnat
mycken tomhet. Och även om man inte fäster vikt vid
sällskapslivet, så kan man inte finna det nyttigt och bra, att just de,
som borde vara föregångsmän och ledare i sin landsända,
ha lämnat densamma.
Jag vet ju inte vad intryck av våra dagars Värmland som
resenärerna ha fått, men jag för min del är glad över att
de ha kommit hit igen, om än bara för några dagar. De
komma att besöka gårdarna, där förfäderna ha verkat. De
komma att känna dragningen till jorden, varur deras stam
har vuxit upp. Kanske kommer en och annan av dem att
säga till sig själv: »Det är här borta i denna avkrok av
världen, som jag hör hemma. Det är här jag passar. Det här
språket löper lättare på tungan än något annat. Detta folk
förstår jag bättre än andra människor. Här kan jag göra
mera nytta än på andra håll. Jag måste se till, att jag kan
komma tillbaka.»
Jojo men. En sådan där resa till Värmland kan bli farlig
nog. Jag minns mycket väl hur det en gång gick mig själv.
En och annan påminner sig kanske, hurusom det under
1870- och 1880-talen visade sig vara omöjligt för alla dem,
som ägde bruk eller herrgårdar i Värmland, att försörja sig
på sina egendomar. Min syster och svåger, som på den tiden
ägde mitt gamla hem, Mårbacka, måste göra som alla andra
och sälja stället. De kände det visst, som om de beginge
någon stor orätt, ty gården hade aldrig förut sålts till någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
