Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krabbor av Thorsten Orre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 THORSTEN ORRE
Och vädret friskar i allt mer. Jag förstår ej hur dessa män
kunna sköta detta hårda arbete i denna sjö. Men de göra
det. De äro beundransvärda.
Sen tre tinor klarats skola vi äta och motorn slås av och
båten får gunga för sig själv. Och gudarna ska veta att den
gungar. Men det går liksom litet mjukare, och till min egen
förvåning och under tiskargubbarnas visserligen inte precis
elaka, men dock leenden lyckas jag utan kullerbyttor klara
mig över däcket och ner i skansen. Gudskelov för att jag
inte har ont av sjösjuka. Vi få oss en sup och ett mål och
en kaffekask också, och så blir det en liten rådplägning om
vi skola våga oss på den sista länken. Det har tagit tid med
de tre och det börjar se hotfullt ut med stormen. Även för
en bohusfiskare finns det gränser. En eller annan
sekundmeter till, och det skulle bli en omöjlighet att fortsätta fisket.
Jag trasslar mig tillbaka till min plats bakom styrhytten
och sitter och ser, hur den sista länken tas upp och lägges
ut igen. Solen skiner och nästan värmer. Det glittrar
underbart över de vräkande sjöarna, och stänken från brotten
mot bogen äro som kristaller och briljanter. Det är som att
sitta i sin barndoms gunga när båten lyfts upp på en
jättebölja och så glider ner i en vågdals djup. Det är som en
härlig lek; den gamla kuttern är så stadig, karlarna sköta sitt
arbete lekande lätt, skepparen i sin hytt är ett enda leende
lugn, och man känner en Ijuvelig trygghet trots ylande storm
och vräkande vågor.
När den sista länken är klar kunna vi räkna krabborna
till 16 tjog. Vi sätta kurs mot norr igen. Vädret lugnar och
färden hemåt blir en fest, en dans över ett gungande hav
där vågorna rodna i solnedgångens brand. Jag kan åter röra
mig lätt på däcket. Vi sätta en spann över primusköket och
koka några utvalda krabbor i det friska saltvattnet — visligen
utan att först ruska på dem invid örat — och det smakar.
När skymningen börjar falla passera vi Vinga, och där inne
i hamnen sänkas de nyfångade krabborna ner i sina burar
bland tidigare tagna för att nästa morgon föras till
fiskhainnen i Göteborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
