Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om våra fjällväxter av Torsten Lagerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lågvuxna och därför mindre framträdande. Här må endast som
exempel anföras fjällskäran (Saussurea alpina), några späda
arter av duntravsläktet (Epilobium) samt finbräken
(Cystopteris montana), en gracil, fotshög ormbunke med rikt
uppdelad bladskiva.
Vad menas då med »fjällväxt»? Begreppet är kanske svårt
att fixera och har också blivit använt med något olika
innebörd. Skall det kunna göra anspråk på något
växtgeografiskt värde, bör det emellertid endast komma i fråga för
sådana växter, vilka i sin utbredning äro helt och hållet eller
i huvudsak begränsade till fjällkedjan. Om man endast tar
hänsyn till de högre växter, som uppfylla detta krav, skall
man finna att deras antal icke är så särskilt stort. Det blir
på sin höjd halvtannat hundratal, som kan komma i fråga.
Bland släkten och grupper, som äro rikare företrädda, kunna
anföras följande: starr (Carex), fryle (Luzula), vide (Salix),
nejlikväxter (släktena Stellaria, Cerastium, Sagina, Alsine,
Arenaria, Silene och Melandrium) samt släktena Ranunculus,
Draba, Saxifraga, Epilobium och Pedicularis. Härtill
kommer ett flertal ärtväxter (släktena Astragalus och Oxytropis)
och många ljungväxter. De senare spela genom sin ofta
massvisa förekomst en utomordentligt stor roll i fjällheden. Så
växer exempelvis fjäll-ljungen (Phyllodoce coerulea) och i
ännu högre grad kantljungen (Cassiope tetragona). Men utom
de nu nämnda släktena finnas ytterligare många, som dock
äro företrädda av blott ett par arter, eller kanske blott av
en enda, och av dessa tillhöra flera vår floras allra största
sällsyntheter.
Om man stiger upp för en fjällsluttning, ser man lätt hur
fjällväxternas inslag i växttäcket blir allt rikare. Redan
i den övre delen av björkbältet kunna de vara i övervikt, och
i de magra hedsamhällena på kalfjället eller i de lågvuxna
ängsmarker, som där utbreda sig på mera gynnade platser,
äro de ofta helt dominerande. Man finner dem även mera
enstaka i klippbranternas springor, på svårtillgängliga
avsatser, på naken, av vatten översilad jord, ja, i omedelbar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
