Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T II YRA LUND
tillhåll för förrymda knektar och fredlösa från båda länderna,
som höllo sig »i skogen och buskan» och gjorde vägarna
osäkra.
Vagnar äro kända i Sverige från förhistorisk tid, men ännu
in på 1600-talet färdades man mest till häst sommartid på
grund av de backiga, dåliga vägarna. Gamla tiders
landsvägar lades med förkärlek efter åsarnas krön, ty de största
svårigheterna för äldre vägbyggnadskonst voro träsk och
moras. Färden upp till Stockholm från Skåne gick
vanligen över Jönköping och vid gränsskogarna mellan Skåne
och Småland måste de resande övergiva sina vagnar och
fortsätta resan till häst. Ända in på 1800-talet var
vagnbroms en okänd lyx på den svenska landsbygden; därför
var det verklig fara i de långa nedförsbackarna. Man hjälpte
sig med alt spänna ifrån hästarna och draga ned vagnen för
backen, sedan hjulen bundits fast vid instuckna stänger. De
svenska, ostoppade träsadlarna voro ej de bortskämda
utlänningarna i smaken och Heberer von Bretten och hans
sällskap betyga, att de voro »tämligen trötta på ridande och de
mjuka sadlarna, som voro stoppade med trä» och med
oförställt nöje fortsatte resan i vagn, när de kommo fram till
Gränna, där vägen blev bättre. Färden i de fyrhjuliga,
vidje-flätade bondvagnarna utan fjädrar avlöpte inte utan stötar
och mörbultning. En åktur i vagn under 1500- och
1600-talen var en ganska ansträngande motion, liksom också ritten
på de gropiga vägarna.
– Ambassadören Whitelocke, som år 1653 besökte Sverige,
vittnar i stället till de svenska sadlarnas förmån: trots att
de voro gjorda av trä och utan beklädnad och stoppning,
varken tyg eller läder eller någonting annat än rena rama
träet, voro de likväl så välgjorda, att de under ritten ej visade
sig vara så hårda, som man kunde befara. Den övriga
munderingen för de svenska böndernas skjutshästar var sadeln
lik i enkelhet. Betslet bestod av gumshorn, tyglarna av smala
hamprep och stigbyglarna av sammanvridna vidjor. Ville det
sig illa, lingo de resande reda sig med klövsadel utan
stigbyglar.
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
