Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smärre bidrag - Härjedalen på Skansen av Sigfrid Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Härjedalen på Skansen
Har Härjedalen blivit styvmoderligt placerat inom svenska
landamären, så har landskapet istället fått en så mycket gynnsammare
plats på den provkarta av Sverige, som Skansen utgör.
Knappt är besökaren kommen inom Skansens hank och stör
förrän Älvrosgården ligger där och med sin öppna gårdsplan
bjuder stora famnen. Det är blott att öppna grinden i den
knuttimrade gärdesgården och kliva på. Skulle inte gårdsfolket
vara hemma, så är det i alla fall gammal god bondesed att
inte låsa för någon. »Här bibehålles ännu mycket af fordna
tiders alfwarsamma levnadssätt, hwaribland redlighet och
förtroende icke är det minsta», skriver Abraham Hülphers, när han
för halvtannat århundrade sedan reser genom Härjedalen.
Allvaret möter oss onekligen genast när vi träda in i helgdagsstugan.
Med kors och andra pinoredskap och med händerna lyfta
i predikargest skrida de elva apostlarna fram över gavelväggens
stora bonad. Tunga och orubbliga såsom fastvuxna vid golvet
stå långbordet och bordssätet med de väggfasta bänkarna runt
omkring. Men på väggarna sitta också ett par tavlor tillägnade
»hedervärde brudepar», minnen från de tillfällen då gården varit
»brudehus». Och i denna bygd, där bark blandades i brödet
även i goda år blott för att bibehålla gamla vanan, ge
»bruskrifterna» en erinran om att folk också här förmådde glömma
vardagens mödor för ystert skämt i bröllopstid. När klockorna
klingade på motridarnas hästar, när den till bröllopet särskilt
inbjudne narren, »brickarhuvudet», drev sitt gäck och ropade ut
att nu skulle vaggpenningarna betalas till brudparet, när
stånkorna fylldes och tömdes, då visade det sig för väl, att
härjedalingarnas sinne inte var lika tungt som bohaget i deras
stugor. Och både i kammaren och vardagsstugan få vi också se
möbler av yngre datum, som snarare äro festligt glada än dystert
tunga.
Hülphers berättar att det var Olaus Unæus, präst i Sveg
1668—1688, som här lärde bönderna att sätta väggfönster i sina
stugor. Dessa fönster bestodo då blott av »en eller annan ruta»
och voro alltså långt ifrån så präktiga som de som nu finnas.
Men i helgdagsstugan sitter en taklucka — visserligen tagen från
en annan stuga och insatt här — som är ett minne från tiden
före Unæus, då stugorna endast upplystes av ett litet ljushål i
taket. Till vardags nyttjades helgdagsstugan ofta som ett
förrådsrum, som måste röjas ur och pyntas, när det stundade till
fest. Egentligt bostadsrum var endast vardagsstugan, som låg på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
