- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1932. Gästrikland /
318

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smärre bidrag - Gökträdet. Ett sommarminne från Jämtland av K. Wedholm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I den vackra sjön med det besynnerliga namnet mynnar Rutsälven,
ett av Indalsälvens källflöden. Den rinner upp ett par mil härifrån
nära norska gränsen och genomlöper i eleganta serpentiner den långa
Rutsdalen, under loppet upptagande ett otal bullrande muntra
fjällbäckar, innan den förenar sig med Kolåsens sjösystem.

Nu navigera vi mellan låga holmar och landtungor i Rutsälvens
delta. De äro bevuxna med starr och andra sumpväxter, dvärgbjörk,
viden, fjällbjörk och marig barrskog. Ett pikant inslag bilda
grå-videna (Salix lapponum och S. glauca), vilkas silverglänsande,
sammetslena bladverk mjukt sticker av mot den övriga vegetationen.
Ullvidet (S. lanata) är för sällsynt för att göra sig gällande. Det är eljest
den vackraste i gråvidenas trio. Snäppor och andra vadare flyga upp
ur starrgräset då och då. Klagande kretsa de kring oss och försvinna.
Rakt förut simmar en kull bläsänder, fjällens motsvarighet till vår
vanliga gräsand. Det är en andmamma med åtta ungar i lång linje.
Hej, vad det går! Småttingarna flaxa med vingarna och springa på
vattnet, andhonan snattrar ängsligt och ger oss förebrående blickar.
Men snart har hon skaran i trygghet bland strandens djärgbjörk och
hjortrontuvor.

Strömmen blir stridare. Jag lämnar mitt sällskap och stiger i land.
Dagens mål är Sockertoppen, ett fjäll väster om Manshögarna.
Bromsar surra och stinga, när jag plockar på mig packningen. Här skall
leda en stig genom skogen upp på kalfjället. Jag finner den icke,
men kartan hjälper mig få sikte på lägsta punkten i Manshögarnas
fjällkam. Att forcera en snårig fjällsluttning i trettio graders värme
har sina sidor. Pub! Sannerligen är icke detta den varmaste dag,
jag varit med om i Sverige. Omkring 200 höjdmeter över älven
slutar skogen. Första biten alltså värst. Ovan trädgränsen går det alltid
lättare.

Barrskogen består av idel gran. Tallen är sällsynt i denna trakt.
Manshöga växa stormhatt .Aconitum septentrionale) och älgkål
(Mulgedium alpinum). Råda ha blå blommor, men den senare står ännu
i knopp. Marken lyser vit av vitsippor, hjortronblom, skogsstjärna,
hönsbär (Cornus suecica) och stjärnbräcka (Saxifraga stellaris). Den
sistnämnda är förtjusande där den kantar bäckar och källsprång. Är
det icke lustigt att plocka vitsippor den 10 juli? Jag sätter några
i knapphålet och känner mig som en ung Uppsalastudent en dag
i maj.

Granskogen glesnar, lägre och vresigare bli träden. Ur ett av de
översta lyfter en blåsvart tjädertupp under buller och brak och
flyger på vinande vingar ur synhåll. Ett nytt brak säger mig var han
slår ned. En så stor tjäder har jag sällan sett. Kanske är han
oldfar bland Rutsdalens tjäderfolk. Något av unga dagars heta
jägarbiod forsar ännu inom mig, hårt dunkar hjärtat i bröstet. Dock,
aldrig mer vill jag se ett villebråd blodigt och dött för ett skott från
mitt gevär. Men till Hydda tider återgår min tanke än sågarna.
»Djurskyddstant) är jag icke. Enligt min åsikt ha våra inhemska vilda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:06:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1932/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free