Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smärre bidrag - Siggebohyttan av Bertil Waldén - Längs höstliga vägar av Erik O. Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Av möblemanget har en ej så liten del en gång hört hemma på
Siggebohyttan; från släkten, från granngårdar och från Lindesbergs
museum (varest Meijerhelms samlingar hamnat) har man bidragit
med allehanda föremål, som kommit från gården. Men i övrigt har
det varit att hålla till godo med vad som stått att få i bygden.
Och det har ej varit det sämsta! Om en gedigen, formsäker,
organiskt framvuxen hemkultur tala dessa vackra möbler och husgeråd,
som förvärvats till Siggebohyttan och vilka på ett förunderligt sätt
tyckas ha slagit rot och funnit ny livskraft i denna miljö efter att
länge och väl ha stått som mumier antingen i ett halvmodärnt hem
eller förvisade till vindar och bodar. Och med dem alla har det
makalösa röda träslottet vid Usken väckts till nytt liv; de spöken, som
enligt allmän utsago huserade i de öde rummen, ha kanske Hytt sin
kos, men i stället lever det förgångna med desto starkare makt. En
förtätad stämning av det gamla Bergslagen, i möda och fest, i
allvar och gamman, möter i detta hem, som är övergivet för alltid men
dock ger besökaren intryck av att vara det helt tillfälligtvis, endast
för någon kort stund.
Siggebohyttan är — låt mig sluta med denna försäkran — en
kompensation så god som någon för allt det som numera icke är
att se i Bergslagen. För den som vill lära känna något av det gamla
Bergslagen, sådant det tedde sig före »förfallets» tid, kan det utan
någon överdrift sägas vara Siggebohyttan, som i främsta rummet är
värd ett besök. Bertil Walden
Längs höstliga vägar.
Höstliga vägar! Uschuschusch, utropar ni och kryper närmare
värmeelementet och tänker på snöblandat regn och ruggiga kråkor och gyttja,
som säger klafs, klafs, när man stretar framåt. Men hösten kan också
visa sitt vackra ansikte — ett ansikte, som gör den till den
underbaraste bland årstider!
Jag vaknade en morgon i min lilla stuga i kanten av Omberg, där
jag kamperat ett par månader. Dahlian utanför fönstret, som med
sina expressionistiskt blå blad och blodröda blommor stått där och
siat om kommande obekanta olyckor, hade knäckts av den första
nattfrosten. Men solen strålade, så man kunde bli tokig av glädje, och
vinden kom farande just från det rätta hållet. Sydväst! Ty i dag
skulle uppbrottet ske, jag skulle bestiga min cykel och snedda över
östgötaslätten mot Roxen.
Vinden fångade mig, och så bar det av. Förbi Heda av gamle Brunius
utökade kyrka med sitt trestjärniga torn, sin av Heidenstam besjungna
madonna och sin med madonnan nära befryndade biskop, vars ögon
man drömmer om liera nätter efteråt. Dessa ohyggligt suggestiva
ögon ha räddat mången själ undan helvetesgapet, det är säkert!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
