Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wilhelm Peterson-Berger: Utsikt över Jämtland. Ett Frösökåseri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Segantinis alptavlor känner man igen denna färgprakt i medvetet konstnärlig behandling; naturligtvis också hos mera nordiska, särskilt jämtska målare. Men egentligen är den som måleriskt motiv lika svårbehandlad som de flesta andra ur fjällvärlden. Dennas enkla men gripande romantik uppleves bäst direkt — i bildkonsten vill den lätt bli litet billig, banaliserad som den är genom turistvykort o. d. och impressionistiskt otacksam genom den oerhörda mängden av svårfångade lufttoner.
7.
Dessa naturtavlor njutas nog bäst på Frösöns avstånd. Mitt på dagen, när den är riktigt klar, kunna de också vara utomordentligt vackra i sin milda färgskala, men annars försvinna de helt eller delvis även där; konturerna upplösa sig, smälta in i allt det vita eller blåvita. Estetiskt sett är nog detta mycket fint och subtilt, något för kännare och finsmakare, men jag vågar tvivla på att skidåkare i gemen höra till den kategorin. De flesta förväxla säkert den friska kylans och kroppsrörelsens livande verkan på blodomlopp och nerver med de mäktiga men diffusa och tämligen enformiga synintrycken — den vanliga förväxlingen av orsak och verkan. Litet snobberi och frimureri ingår nog också mer eller mindre omedvetet i förtjusningen — vinterturisterna utgöra ju i regeln en mer begränsad och utvald skara. Men det är ett mycket oskyldigt, ja rent av hälsosamt snobberi.
8.
Under vintern ha emellertid de snöiga landskapstavlorna, sedda från Sommarhagen, erbjudit det icke ointressanta skådespelet av en viss labil jämvikt mellan förgrund och fond, med, som sagt, en viss övervikt för fonden åtminstone vid solens upp- och nedgång. Våren kommer härutinnan med en stor förändring: förgrunden fångar alltmer intresset på fjällhorisontens bekostnad. Därborta ligga ännu snömassor kvar som man tröttnat en smula på att gå och betrakta hela den långa vintern eller som förargat en genom att göra sig osynliga. Först fram emot vårens övergång i försommar börja de smälta och lämna allt större blå fläckar efter sig på de mäktiga ryggarna. Men redan kring vårdagjämningen börjar Frösöluften dallra av dessa milda lätta knappt förnimbara aningar som ge liksom en svag konvaljedoft åt all nordisk vår och äkta vårlyrik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>