Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist: Vägen, bilen och landskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej i mannaminne. I ett enda crescendo följde den oss åt från Luledalen i norr till Dalälven i söder, vackrare och intensivare för var dag som gick.
Vi startade vår färd till Norrland en dag i början av september, en julihet sensommardag, när asfalten på huvudstadens gator hade mjuknat av värmen, när Norrtäljevägen mil efter mil låg som ett enda stort dammoln, när hettan ännu var så stark att man badade kallbad och solstekte sig på klipporna utanför Öregrund och ännu in i den sena kvällstimmen lekte sydländsk uteservering på hotellterrasserna i Gävle.
Samma värme, samma känsla av sommar åtföljde oss under de närmaste dagarna, när vi i rask fart färdades kustlandsvägen norrut. Först på femte dagen av vår resa efter några exkurser uppför In- och, Ådalarna brast illusionen av högsommar. Det var vid Skuleberget, på vägen mellan Veda och Örnsköldsvik.
Här liksom förut under vår resa norr över följde vi i Linnés spår.
Alltsedan Gävle hade Iter Lapponicum varit oss en trogen följeslagare och guide och en ständig källa till glädje. Den hade givit anledning till enkla men roande jämförelser mellan forna dagars kosthåll och våra egna mera lukulliska utsvävningar på pensionat och stadshotell. Och till jämförelser mellan restakten under forna tiders färder och i ett sentida Monte-Carlorally. Men den var inte bara en källa till dylika i och för sig ganska billiga betraktelser, utan också till en smula andakt.
Den väg på vilken vi, sena tiders resenärer, rusa fram i högsta fart har trots allt inte förändrats så mycket. Det underströk Iter Lapponicum där den visade oss hän över högt löpande åsar förbi gamla milstenar och ärevördiga runstenar längs leder där redan i den grå forntiden våra förfäder sökt sig fram. Av den gamla rid- och klövjestigen, av den gamla post- och skjutsvägen har visserligen blivit en automobilväg. Kurvorna ha rätats. Vägbanan förbättrats. Broar slagits över vatten, där man förut färjade. Takten blivit snabbare. Men sträckningen av vägen och utblicken över landskapet äro desamma som i gångna tider.
Vid Skuleberget återfunno vi som sagt Linné. Vi följde i hans spår uppför berget till den märkliga havsgrottan, fortsatte vidare upp på toppen, och därifrån upptäckte vi vad Linné aldrig såg: Skulebergets sydbergssluttning. Vi upptäckte den på de mångskiftande färgerna. Det var höstens färger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
