Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Cyklist på eriksgatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cyklist på Eriksgatan
lejd och gisslan. Nu ter sig denna gamla husaby rätt oansenlig.
Konung Erik måste själv medge, att platsen får en markant
karaktär endast genom Brahehus ruin med dess vräkiga läge
på bergkrönet högt över vägen.
Per Brahe behärskar alltjämt Visingsö, men det lilla Gränna,
hans grevliga färjeplats, har ingen prägel av hans tid och anda
utan går i gräddvit 1800-talsstil med en viss borgerlig klassicism
över sin stilla tillvaro, vari den ökande turisttrafiken trängt sig
in med de två dominerande hotellens sällsamma blandning av
gammalengelskt kuriosakabinett i aristokratisk miljö och av
bi-listiska »tourist cabins» på branten söder om staden. För
konung Erik tedde det sig underligt att se, hur ärevördiga
herresäten längs denna väg förvandlats till turisthärbärgen, och det
var endast med tvekan han antog min invit till lunch på Lyckas
herrgård, numera pensionat men en gång en mäktig
stormansgård, där själve Karl IX tog in hos greve Magnus Brahe, när
han — den siste av konungarna på Eriksgatan — red denna
vägen fram, eskorterad av trumpetare på silkesmantlade hästar,
stallmästare och hingstridare, hovfolk, adel och ridderskap i
silverbeslagna sammetssadlar, drottning, prinsar och prinsessor
i guldsmyckade vagnar, hovfruntimmer, kansli, köksmästare,
vinskänkar och »annat gement parti».
I bjärt kontrast mot denna kungliga färdeståt framträdde för
oss en makaber nutidsbild, som gav en glimt av motsättningen
mellan den modärna riksvägen och den gamla bygdevägen. I
en backe söder om Lyckas hade folk samlats till begravning.
Män i bonjour och kvinnor i svarta dräkter stodo i stel klunga
framför en gulmålad stuga. Kransar strödda på den
snäck-kantade rabatten, likvagnen uppbackad framför glasverandan,
tung, blygrå dager över scenen. Längre ned i backen, vid
avtagsvägen till kyrkan, strödde en dräng och en piga hackat
granris över vägbanan. Nu svepte rikstrafiken med cynisk brådska
förbi den gula stugan, och bilringarna virvlade upp granriset,
som hann gråna i landsvägsdammet, innan sorgetåget nådde fram
till avtagsvägen. Hur hade inte vägen ryckts ut ur den gamla
sockengemenskapen!
I äldre reseböcker rosas Huskvarnadalen mycket för sin
romantiska skönhets skull. Vad fanns nu kvar av den pittoreska
ljuvligheten med vilda, skummande forsar i den trånga
dalgången? Bara några svarta lokar bland turbinrör och roströda
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
