Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Cyklist på eriksgatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cyklist på Eriksgatan
sänker sig Tiveden åter mot odling och vänlig bygd. Över
Närkesslätten drevo vi in mot Hallsberg. Andra må sjunga detta
samhälles lov. Oss föreföll det en smula stämningslöst i sin
banala bebyggelse längs den till storgata upphöjda landsvägen,
och konung Erik blev verkligt upprörd, när han strax norr om
stationssamhället fann en skär villa byggd tätt inpå en gammal
vördnadsvärd domarring. För att förstå Närke måste man nog
lära sig värdera modärn företagaranda i all dess krassa nyttighet,
obunden av sentimentala hänsyn. Närke bygger fabriker,
banker och församlingshus och vill göra rätt för sig på jorden och
i himmelen. I länsstaden Örebro förenas denna rejäla nyttighet
med en viss historisk pomp, främst representerad av det grå,
mäktiga slottet ute i Svartån, och i den folkrika staden, som
har högre och elegantare bebyggelse än de flesta svenska
landsortsstäder, pulserar ett rörligt och pittoreskt liv. Dit far muntert
folk från Laxå, Bofors och Askersund för att göra affärer och
roa sig. Där känner man den raska ivern i det vitala
landsorts-Sverige mitt emellan Stockholm och Göteborg. Och cyklisten
noterar med vördnad, att Örebros infartsvägar ha de yppersta
cykelbanorna i landet.
Tvärs genom Örebro gick den gamla Eriksgatan och gled
där in i en knutpunkt för många stora riksvägar. Den gick
vidare mot nordost över bördiga slätter och mellan karga
hagmarker och kom upp på Käglans höglänta skogsplatå, där
kan-tareller och väldiga champinjoner alltjämt växa långt ut mot
vägbanan. Här uppe kändes Norrland nära, Norrland med bruna
myrar och färska diken. Och efter Käglans tysta vildmark
förnams doften av gödsel som en doft av gammal förfinad kultur,
när vi kommo ned i jordbruksbygd igen. Över flacka marker,
genom motvind och regn, rullade vi mot Arboga, Engelbrekts
och den första svenska riksdagens stad med femhundraårig
aktualitet i nådens år 1935. Där glider den blanka ån genom ett
samhälle, som klänger sig samman med trähus och ansade
trädgårdar längs abrädden och vidgar sig kring ett präktigt gammalt
småstadstorg med ett vitmenat rådhus bland låga, trygga
borgar-kvarter. Stadskyrkans klockklang i söndagsmorgonens stillhet
och doften av mognande äpplen gåvo sin cachet åt denna miljö,
som sedan varierades i Köping, ehuru med starkare betoning
av kommersiell framåtanda inom den historiska idyllens ram.
Här gjorde vi en avstickare från Eriksgatan och sökte oss ned
13. STF 35. OAQ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
