Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Gunnarson: Genom Slättdal och Skogsdal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Gunnarson
befolkningen reder sig lika bra på sina små gårdar i dessa trakter
som slättborna på sina större. Det fanns skog till gårdarna här,
det var det som var styrkan. Vid det vackra Ed kommo vi in på
riksvägen mot Norge. Utom järnvägshotellet ligga här alldeles invid
vägen två stora turisthotell och fresta resenärerna till uppehåll.
Oss frestade emellertid inga hotell. Eriksson skulle företa en
rundresa i bygderna och köpa hästar och jag kom alldeles lagom till
Ed för att äntra bussen till Nössemark, som var målet för min resa.
Nössemark är Dalslands nordvästligaste socken, i norr
gränsande mot Värmland, i väster mot Norge. Landsvägen, en f. d.
häradsväg, ej bredare än att en buss och andra fordon blott med
försiktighet kunna mötas, går i trevliga småkrökar. Hela sträckan
upp till Nössemarks kyrka, två och en halv mil, går vägen i
närheten av Stora Les klippstränder. Så fort man lämnat Ed kommer
man direkt in i skogens rike, de tiomila gränsskogarna mellan
Sverige och Norge. Med långa mellanrum dyker en liten gård
eller en grå stuga upp, en enkel man eller kvinna, klädd i
hemvävda vadmalskläder, står vid vägen väntande på bussen som
kommer med tidningar och nyheter utifrån världen.
Det föreföll mig motbjudande att sitta och skaka i ett nutida
fartvidunder i denna gammaldags bygd. Jag satt och blickade
framåt vägen under förhoppning att en hästskjuts skulle komma
till synes, ty här ville jag färdas fram efter häst, känna doften av
hästsvett och barrskog i stället för bensinlukt och doften av
trycksvärta från tidningspacken bredvid chauffören. Och strax efter det
vi passerat en liten handelsbod, där en del post lämnats av, fick
jag på en raksträcka syn på en hästskjuts. Så fort vi krånglat oss
förbi skjutsen bad jag chauffören stanna, emedan jag ville stiga av.
— Men herrn har ju löst biljett ända till Nössemarks kyrkby och
dit är det en och en halv mil ännu, sade chauffören. — Sak
samma, kyrkbyn hinner jag till sedan. Jag vill börja lukta på
skogarna, bönderna och deras husdjur, upplyste jag och steg av.
Mannen med hästskjutsen höll stilla bakom bussen och jag
sporde honom om jag mot betalning kunde få åka med framåt
vägen. — Jo, alltid går det för sig, svarade han beredvilligt och
jag kravlade mig upp i hans kärra. Som väl var för mig var
mannen i motsats till skogsbor i allmänhet meddelsam av sig, samt
dessutom humoristiskt anlagd. — Jag heter Dahlman, började
han. Är herrn agent? — Nej, jag har förr brukat svenska
jorden som ni, nu är jag i Dalsland för att studera förhållandena och
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
