Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Gunnarson: Genom Slättdal och Skogsdal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Gunnarson
välkomna, släpp bara hit dom, menade Dahlman. Han tittade på
klockan. — Nu får jag mana på märren, sade han, jag ser skolan
är strax slut och nu passar det att min dotterdotter får åka med
hem. Det pigga, svarta norska stoet framför kärran satte i med en
frisk trav och snart stannade vi framför en skola invid vägen, just
som barnen slutat sina lektioner för dagen och kommo ut. Summa
sex barn. Jag reflekterade för ögonblicket inte så mycket över det
ringa barnantalet, ty sötare flickunge än Dahlmans sjuåriga
dotterdotter, som klättrade upp i kärran och placerade sig i mitt knä5
har jag aldrig sett.
— Nog har du väl mer än fem kamrater i skolan? sporde jag
tösen under färden. — Nej, vi är bara sex barn, bedyrade hon.
— Ja, det är för bedrövligt rakt att det föds så litet barn nu för
tiden, sade Dahlman. Det kommer att gå så långt att vi får stänga
en eller flera skolor här i skogssocknarna bara för att det inte
finns barn. Jag läser i aviserna emellanåt om en ny predikant som
heter Myrdal som är mycket för att ställa till med barn. Han skulle
behöva komma hit ett slag och predika. Försörjningsmöjligheter
finns för mycket mera folk här i skogsbygden nu för tiden. Det
är bara lathet av dom unga att di inte skaffar sej barn. Herrn
som reser omkring kanske är bekant med den där Myrdal? —
Nej, jag känner honom inte, men jag vet att han är professor och
inte predikant. Hans far kände jag emellertid, han var godsägare
och hade då åtminstone massor av statbarn. — Jag kan tro att
han hade samma takter i sig som sonen, menade Dahlman, om
han nu kalla barnen statbarn var det ju hans sak. Meningen är ju,
vad jag kan förstå, att staten skall ge ett handtag också, bara
svenska folket gör sitt.
Jag sporde om jag kunde få stanna över natt hos Dahlman och
fortsätta min färd nästa dag. Han kikade på mig med ett öga. —
Kan han livnära sej på vattgröt och bröd, så må det vara hänt,
svarade han och vek strax efteråt av från landsvägen in på en
skogsväg. Efter en stund stannade han vid sin mågs och dotters
gård för att lämna av lill tösen. Det var som Dahlman berättat
mig, det var klent med barn i skogsbygden. Jag fann det inte blott
i denna gård, där lillflickan som åkt med från skolan var enda
barnet. Jag fann detsamma vara förhållandet var jag sedan drog
fram i dessa trakter.
Om jag ej själv sysslat med både skogs- och jordbruk i mina dar,
skulle jag sannerligen undrat över vad folk egentligen levde av här.
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
