Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Helge Kjellin: En värmlänning reser genom Dal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag weet ey hur mig är; när jag min Tanka sänder
Långt Öster öfwer Siöö in till de Swänske skiäär,
En medfödd Underkrafft mit Sinne strax itänder,
Som i Mig lefwer städs; den Åldren ey förtäär:
Men mig med starkan Drifft till Födslo-orten wänder
Lijksom een Segel-Nåål . . .
— — — — —
Doch som jag mine Lamm ey långe sedan kiörde
Till Wattu i grääs-full Äng på mitt hemfödda Daal;
Där ingen Ulf min Lust i något Måhl förstörde;
Där Fattigdommen Bröd på Nöjets Handqwaarn maal.»
Det är den dalsländske skalden och blivande lantmäteridirektören
Gunno Eurelius Dahlstierna, som så skriver år 1697 i sitt 268
strofer långa sorgekväde »Kunga Skald» vid Karl XI:s begravning,
skriver det borta i Stettin i Pommern, under det att tankarna gå
till Sverige och särskilt till den vackra dalsländska socken, Ör,
där han föddes år 1661. I ett annat sorgekväde, vid kommendanten
Eric Liedemans begravning i Tisselskogs kyrka, hade han
redan vid 18 års ålder sjungit om sina landsmän:
»Där bor et stilla Folk/Enfaldighetens Wänner;
Et Folk i Armod swår, sin egen Rikedom;
Et Folk som är förnögt; i Trohet/Brör ok Fränner;
Et folk som älska(r) mer sin egen Hydda tom
Än bo i höge Hus/mäd Gull full både Hanner;
Et Folk som än äi lärt med Ränker at gå om.»
Ja, att dessa »Enfaldighetens (eller Enkelhetens) Wänner» i
hembygden i verkligheten voro »Et Folk i Armod swar», det
förstår man, när man läser Gustaf Björlins strödda minnen och
anteckningar »Från en gammal svensk småstad», från nyssnämnda
Åmål, där invånareantalet denna tid efter de föregående ofredsåren
och krigshärjningarna utgjorde högst 260 personer. »Ååmåle»,
— »Dalslands endesta stad» än i dag — fick ändock sina
stadsprivilegier år 1643. Dess förste borgmästare, Töres Pedersson, tycks
emellertid ha varit en god ekonom och en framsynt man, ity att han
1659 upptog en järngruva å Högsbyns ägor i Tisselskog och några
år senare anlade en masugn vid Glyckshult i Skållerud och
dessutom strax väster om Åmål ett järnbruk, Hammaren, för att smida
det tackjärn, som blåstes på masugnen vid Glyckshult. Nu är
visserligen det lilla järnbruket vid Åmål för längesedan borta, och på
dess plats vid vattenfallet står en gammal kvarn, där man river
trasor för att göra om dem till täckvadd och stoppning i
madrasser, men namnet »Hammarn» lever likafullt kvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:07:41 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stf/1936/0163.html
