Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: I Engelbrekts spår. Till 500-årsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Engelbrekts spår
Den gamla Eriksgatan följde troligen ej stranden utan mynnade ut
i solen ungefär vid det nuvarande Åby, där namnet »gamla
Stockholmsvägen» antyder en förbindelseled med Krokek, måhända den
enda möjliga, innan landhöjningen utfört sitt verk och skapat
markremsan under berget. Kom Engelbrekt denna led, och tog
han ej någon vinterväg över vikarna eller redan norr om
Kolmården vek av från Eriksgatan för att passera Bråviken vid
Kvar-sebo och fortsätta på den urgamla vägen till tingsplatsen vid Östra
Husby, det medeltida Husby »mellan Wika», — något som nu är
omöjligt att avgöra — torde hans väg gått förbi Östra Eneby kyrka,
där det enligt Styffe också fanns ett tingsställe, som kallades
Slœtte-mo. På den väl markerade Norrköpingsåsen mellan berget och
strömmen går här forntidsvägen fram, kantad av gravar och av
gårdar med namn, som burits jorden runt med Eddasagan. Men
Engelbrektstiden visste ingenting om detta stolta förflutna, och
Norrköping självt var då en ganska obetydlig ort, behärskad av
Askeby kloster och Ringstadholms fäste och för övrigt stående helt
i skuggan av sin mäktiga syster i söder, som näst Stockholm och
Kalmar var landets främsta handelsstad. Dit jagar nu Engelbrekt,
och om jag tagit miste på hans väg och förvillat mig för långt åt
öster, vet jag ändå säkert, att jag återfinner honom där.
Den första människa jag möter inom Söderköpings tull är
emellertid en kvinna — men för mina ögon åtminstone en intressant
kvinna, ty hon blir en vandrande liknelse på hela stadens
bebyggelsesätt. Nu tänker jag bara på hennes yttre, ja, egentligen bara på
hennes bomullsklänning. Den är nämligen skarvad så, att nedre
delen av kjolen består av en grå, hemmagjord bomullsvävnad, så
grov och fast att den nästan skulle kunna stå för sig själv, men övre
delen samt klänningslivet är av ett tunt och sladdrigt köptyg i
livligare färg. Såsom hon sytt upp sin klänning, så ha stadens
husägare byggt på sina hus: över gammal grund och stenfot, som än
tåla att bära många överbyggnader, lysa den nya tidens
pärlspån-tade eller grällt rappade väggar; och vill man se det gamla
Söderköping, skall man hålla blicken lågt. Men om sådana ögon funnes,
som kunde se rakt genom jord och sten, skulle de också skåda
gatorna, där Engelbrekts häst slog hovarna i en kavelbrobeläggning
av furu och ek.
I Söderköping är den medeltida stadsplanen väl bevarad, och
med ledning av Erik Lundbergs högst intressanta undersökningar
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
