Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Persson: Fåglar i fjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Persson
och färgbilder även en mängd uppgifter om uppträdande, läten
och andra karakteristiska drag för varje art, och den bör för
fågelvännen kunna bli vad Torsten Lagerbergs bok om fjällväxterna
redan är för den botaniskt intresserade.
Kanske är det inte så underligt, att det är rovfåglarna, som i
främsta rummet fånga människans intresse. De äro stora, de äro
starka, och över deras framträdande ligger ofta något dramatiskt,
som fängslar och väcker motvilja på samma gång. Talas det om
fåglar, kommer nästan alltid förr eller senare en fråga, om det
finns några örnar i fjällen. Ja, det finns, men dels hör kungsörnen
egentligen de stora skogarna till, även om han ibland förlägger sin
jakt till fjällen, dels är han trots de senaste årens fridlysning ännu
mycket sällsynt. Det är knappast andra än skalder och författare,
som fått se en örn på vitt utbredda vingar sväva över isiga tinnar.
Jag har visserligen själv sett den synen en gång, men det var i
andra fjäll och under ett annat himmelsstreck. För övrigt är det
mycket möjligt, att den örnen var en gåsgam. Den enda kungsörn
jag lyckats få se under tio års strövtåg i jämtlandsfjällen kom i tung
och sävlig jaktflykt strykande över en vidsträckt myr.
Det finns väl blott en fågel, som i människors fantasi står
om-strålad av samma halvt legendariska skimmer som örnarna, och
det är jaktfalken. Han var en gång under medeltiden fågeln
framför alla andra, om vilken konungar och kejsare stiftade lagar och
för vars skull en riddare kunde sälja sin stridshäst eller svika sitt
hjärtas dam. Ännu år 1760 voro tyska falkenerare i västra
Jämtland på falkfångst.
Jaktfalken troddes en tid vara försvunnen från dessa trakter,
men jag har ett par gånger funnit hans bo, och ännu så sent som i
fjol kunde jag konstatera, att han ännu finns kvar. Vi kommo, min
vän Erik Rosenberg och jag, en tidig morgon vandrande mot
Bun-nersjöarna, då en stor, gråblå fågel med snabba, klippande
vingslag kom jagande tätt utefter marken för att i nästa ögonblick vara
försvunnen bakom en moränkulle. Jag hann aldrig få ögonen på
honom, eftersom jag inte som Rosenberg har ett sjätte sinne
beträffande fåglar, men några veckor senare hade jag turen att
överraska kanske samma falk, då han satt belåten och en smula däst
efter ett gott mål på en ripa.
Är jaktfalken sällsynt, så är stenfalken, den minste av
ädelfalkarnas släkte, så mycket allmännare. Han bygger och bor
visserligen nere i skogen, helst i närheten av något vattendrag och egen-
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
