Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bertil Boëthius: Tjära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De siffror, som i det föregående kunnat meddelas, ange
utförselns, ej produktionens storlek. Några uppgifter om den totala
tillverkningens belopp finnas ej. Men dalandet säkerligen alltid täckt
sitt eget behov av varan, måste mycket mera tjära ha bränts än
vad som utfördes.
I Västerbotten har tjärtillverkningen, om än med starka
växlingar efter konjunkturerna, stått sig bra. Då tvånget lättade efter
monopolets fall började landskapet återvinna sin gamla
rangställning som tjärproducent. Ännu år 1736 skall visserligen Umeå ha
skickat ut endast 300 tunnor tjära, men hos Hulphers möter en
annan bild. I Umeå socken antecknade han en årlig tjärbränning
av 3 a 4 000 tunnor. I Bygdeå och Lövånger hade denna
näringsgren ej nått någon större omfattning, men norrut växte den åter
starkt. Umeå tjärexport anger Hulphers (1788) till 7 600 tunnor,
en siffra, som något överstiger den motsvarande för 1850. Redan
under 1800-talets tidigare år ansågs Västerbotten vara rikets
viktigaste tjärdistrikt. Vid medlet av århundradet synas dock
förhoppningarna för den starkt utbredda binäringens framtid ej ha
varit särskilt stora. Men tonen ändrar sig i landshövdingens
femårsberättelser. Tillverkningen går framåt. Snart heter det, att
tjärbränningen är en för länet naturlig näring. Nu, sedan man
övergått till att nyttja stubbar, skadar den ej längre skogen, den
befrämjar tvärtom återväxten. Inkomsten är visserligen ringa i
förhållande till arbetet, men den tid, som offras åt detta
näringsfång, skulle icke kunnat ägnas åt jordbrukets förkovran eller
finna annan lönande användning, och den behållna inkomsten,
då tjärdalen är nedbränd, betyder dock mycket i bondens
hushållning. Mot slutet av århundradet rycker Umeå upp till rikets
förnämsta tjärhamn.
Västerbottens län har med denna utveckling gått sin egen väg.
På Hulphers tid tävlade de nordligare socknarna med de
sydligare, numera kan Norrbottens län ej tävla med Västerbottens.
I Västernorrlands län kände landshövdingen på 1700-talet sig
manad till särskilda åtgärder för att hämma skogsförödelsen
genom det skadliga tjärbrännandet. Numera heter det sedan länge,
att denna näring ingen betydelse har för länets hushållning.
Varför utvecklingen i Västerbottens län tagit en annan riktning, är
svårt att säga. Men det är icke bara en pittoresk och traditionsrik
utan också en levande näringsgren, vi stifta bekantskap med
i den bildserie som faller mellan dessa blad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
