Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andreas Lindblom: Birgitta och Östergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Andreas Lindblom
Ulfåsa till Krigsberg och hem igen, och då hon ena reso wille
hafwa med sig Mannen Ulf, och han begynte siunka, hafwer
hon haft honom i land och sagt, tu skalt wäl få Kyrkio nermare,
och när hon hem kom tog hon sig en häst och ett lindespö i
handen, thermed hon rider här ut med siön, till at bese någon
lägenhet ther till, och är kommen på den platzen ther Kyrkian
nu står, hafwer hon kastat spöet och sagt: der detta står å ända,
lilla ändan ned och stora ändan upp, der skall upspricka en
Eek, der jag ock skall byggia en Kyrkia, hwilken också skiedt
är, thereföre också Kyrkian kallas Eekeby. Eeken hafwer warit
wid pass half tridie famn, hwilkens stubbe jag halfparten sedt
hafwer, sedan jag hitkom till Eekeby.
Med avseende på miraklet i fråga må erinras, att man ju
känner liknande motiv från många kyrkobyggnadssägner:
stocken kastas i vattnet, oxarna drivas ut på marken o. s. v.,
allt för att bereda makterna möjlighet att ingripa bestämmande,
oberoende av människors vilja. Från Tyskland har man sägner
om en hammare, som kastas i luften — jämför ridspöt! Nu
hör det visserligen till saken, att Ekebyborna kyrka säkert är
vida äldre än Birgitta, men sådant spelar ju för folkfantasien en
högst obetydlig roll.
En annan sägen, återgiven i dagspressen för ett tiotal år sedan,
berättar, att fru Birgitta en gång begav sig över sjön, gående på
vattnet som hon sin helighet likmätigt brukade göra. (Än i dag
kallas de blanka strimmor, som bildas mellan vågkruset på
Boren, av befolkningen i trakten för Birgittavägar!) Hon befann
sig på väg hem, då hon kände att hon började sjunka. Birgitta
kom då ihåg att hon under dagen begått en synd: hon hade på
Skrukarps ägor trampat ned tre rågax. Det var ingen annan råd
än att återvända och resa upp sädesstråna och sedan gick
återfärden för sig utan minsta svårighet. Uttrycker inte denna
sägen på ett vackert sätt den östgötska bondebefolkningens
vördnad för markens gröda?
Betydande östgötska gestalter skymta bland gästerna på Ulvåsa
hus. Där går den lärde Linköpingskaniken magister Matthias,
Birgittas biktfader, sannolikt bortryckt av digerdöden 1350. Där
är Skänningeynglingen Nils Hermansson, informator för
Birgittas barn, student i Paris och sedermera juris utriusque doktor
i Orléans, slutligen biskop i Linköping och författare bland annat
till Birgittaofficiets berömda hymn Rosa rorans. Och så
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
