Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nils Ahnlund: Det gamla Medelpad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Ahnlund
»Folket i allmänhet voro muntre, hade en frisk hy, och ibland
könet voro några rätt täcka.» Kellgren återigen spejade under
norrlandsresan 1787 fåfängt efter vackra anleten och utlåter
sig i sina brev tämligen onådigt i detta ämne. Men den
strävsamma landsändan hade allt skäl att fästa större vikt vid
flinka armar än fager uppsyn; man känner genom flera
uppgifter, att kvinnoarbetet i medelpadsbygderna fyllde en särdeles
viktig uppgift, också i fråga om hårda utesysslor.
Sitt ursprungliga tycke av nästan oblandat bondeland
bevarade de två älvarnas provins länge, samtidigt med att den i
sin hushållning till lands och vatten vidhöll ett drag av spänstig
mångsidighet. Oblandat svensk förblev dess befolkning icke.
Redan under medeltiden torde i själva verket ha förekommit
förelöpare till finnbosättningen, som biidar ett så märkbart
insiag i den medeipadska folkkartan, och man kan nog också
för närmast följande tid räkna med inflyttning över havet
österifrån, fastän sparsamt och tillfälligt. Verklig betydelse fick
först den stora invandring, särskilt från Tavastland, som satte
in omkring år 1600, skapande en rad av verkliga »finnmarker»
i de nord- och mellansvenska skogarnas sköte, avsides från
vägar och bygd. Medelpad fick halvt ovetande sin dryga anpart.
Utan att odalmännen i närmaste by lagt märke till vad som
försiggått, steg en vacker dag svedjeröken från färdiga
nybyggen i fjärran; de objudna gästerna kunde i åratal dväljas
oupptäckta boi’ta i den oavvittrade skogsmarken, så att ingen
riktigt visste göra reda för, hur och när de tagit sig dit.
Det blev framför allt kring Ljungan detta slags finnmarker
bredde ut sig, åt norr liksom åt söder, i skoghölj da utkanter av
dalgångens gamla socknar: Attmar och Stöde, Torp och
Borgsjö. Glesare utposter träffades i Ljustorp och annorstädes; där
urskogen nådde fram till havet, såsom på hälsingegränsen,
kunde man också vänta att stöta på fmntorp, med båtar och
fiskedon. Finnbonden valde helst en höglänt trakt med vid
utsikt och tålde ogärna grannar av sitt eget folk, heter det, på
mindre håll än milen. Segt bevarade detta härdiga och oömma
släkte sin särart, trots kraftiga stötar från alla sidor, från
myndigheter och svenska bönder; först sent ympades den
primitiva kolonisationen samman med den långsamt framryckande
omgivningen. En ordentlig åderlåtning betydde helt visst den
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
