Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Erik Steneberg: Renässansfurstar i stål och siden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huvudet, men förteckningarna nämna även spanska hattar, en
polsk huva och polska jackor, ävensom franska mantlar och
kappor med guldstickat moreskmönster.
Kostbara vapen och harnesk infördes till konung Gustavs bruk;
av hans två finaste rustningar var den ena ett förgyllt svart
körits med tillhörande bars (hästrustning), två hjälmar samt bl. a.
ett extra visir med lejonmask. Förvärvet härav gjordes i
Augsburg 1541. Året innan hade konungen skaffat sig en blank
rustning, även den ett garnityr för man och häst med två hjälmar
och ett löst visir. Den beskrives dessutom som etsad och förgylld
och torde vara identisk med det 1540 daterade arbete, som ännu
finnes i behåll och vars ena hjälm visar det ovannämnda
»järnansiktet», ett visir med plastiskt utarbetade, mänskliga
anletsdrag. Rustningen är ett gott prov på tidens högtstående sydtyska
harnesksmide. Bröstpartiets välvning, armbågsbucklornas stora
musslor och de stabila oxmuleskorna, allt präglas av den breda
formgivning, som sedan århundradets början är ett
genomgående drag i rustningarna. Mot den polerade ytan stå etsornerade,
förgyllda bårder, och i några partier tillkommer ett i stålet
uppdrivet örtmotiv med detaljerat återgivna blommor, blad och
rötter. Från samma tid och krets är den hjälm, som kring sin
spetsiga kalott bär en förgylld krona. Denna krönta hjälm kan räknas
till våra nationella klenoder. Lägger man därtill att i konungens
kvarlåtenskap även fanns ett svart drabbtyg med utbytbara ärmar,
så är tydligt att hans livrustningar väl motsvarade både krigiska
och furstligt representativa krav.
Mellan fält- och praktharnesk funnos flera grader, och
rustningens konstruktion betingades även av det vapenslag eller den
art av tornering den var avsedd för. Termerna körits och
drabbtyg beteckna sålunda två slags skyddsvapen för de lansbärande
ryttarna. Huvudskillnaden mellan dem angives av en svensk
handling från 1576 sålunda: »Körits är ståtligare gjort och med
benvapen, eljest är det lika med drabbtyg». Det senare har
lårskenor och knädoppor men saknar det nedre partiet av
benbeklädnaden. Båda ha en lanshake på bröstets högersida. Till
följd av sitt »ståtligare» utförande är det huvudsakligen körits,
som undgått tidernas gallringar och numera representerar
harnesksmidet från detta sekel, praktrustningens stora epok.
Föregående århundrade hade sett vapnet uppnå sin
skyddstekniska fulländning och till slut frambragt en robotliknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
