Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albert Eklundh: En gård — ett hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En gård — ett hem
Så stupar året mot höst. Utan att man egentligen vet, hur det gått
till, blir säden gul och i månskenet stå skylarna i långa rader och
kasta mörka skuggor över stubben.
En morgon ligger det frost i gräset och tranornas fylking går
högt över landet i blå oändlighet.
Då plocka vi ner frukten. Att hålla en klar astrakan i sin hand
är en händelse. Vi har sett den växa en hel sommar från det
obetydliga, lilla kartet till den fulländade frukten. Att gå in i en butik
och köpa ett äpple, vad är det för något? Men att själv plocka det
tunga, mogna äpplet från grenen och väga det i handen är något
helt annat. Det är det förunderliga resultatet av en utveckling,
den sista länken i en lång kedja, en helig akt.
Ännu värmer solen, ännu fläktar en gardin sakta ut från ett
vidöppet fönster, men tystnaden börjar komma. Våra små sångare
äro borta, svalorna flytta en vacker septemberdag, det blir
svidande tomt efter dem. Korpen, Odinsfågeln, drar i stället förbi
och ropar sitt mörka namn över viken.
Innan skogen dör, firar den en avskedsfest med flammande
färgorgier i rött, gult, i guld.
Så slocknar allt och det blir ensamt och tyst, så fullkomligt tyst,
att man kan höra de sista löven knäppa till, då stjälkarna lossna
en disig senhöstdag, när man står orörlig på passet och väntar,
att en roströd räv skall komma smygande i kanten av den
oändliga ensamma myren.
Året har gått, det naturliga kretsloppet är fullbordat.
Men mitt i förgängelsen går livet vidare på gården. Linet bryts
i brytstugan, plogarna vända den fuktiga jorden, det nya kornet
myllas ned för att leva under snö och is, diken dragas genom
för-sumpad mark och under allt detta idoga arbete försvinner
höstens vemod.
Att äga en bit jord är att äga ett livsarbete. Mitt i den glädje,
ägandet bringar, resa sig plikterna allvarsamma och höga.
Långt inne i själen sjunger alltid en fråga, sträng och
ofrånkomlig: »Hur förvaltar du det pund, som är dig givet?»
Men så underbart är livet, att ur plikternas uppfyllelse stiger,
som en annan fågel Fenix, ständigt åter en förnyad glädje, i sin
unga friskhet släkt med evigheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
