Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: På kungsvägar genom Västergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uppe på Ållebergs östsluttning hitta vi åsterstoden av en annan
liten kyrkobyggnad, som ligger invid Saleby herrgård och
numera är »en kulle, en mullhög bara att se en utsikt ifrån». Men
utsikten går i bästa Falbygdsstil och platsen är precis den rätta
för en medeltidsby, som ju borde ligga nära lövängar och
betesmarker, eftersom boskapsskötseln för dess bönder var långt
viktigare än åkerbruket. I dessa arkadiska nejder lågo gårdarna
slutna i tyst, grön fred, där solfläckarna darrade över gräset och
luften frampå sommaren stod tung av doften från blomsterhö
och lövkärvar på tork. Och när jag nu, just på gränsen mellan
vår och sommar, går här mellan löviga grenar och hasselsnår,
medan morgonen jublar av fågelsång och gräset lyser av vita
och gula sippor, gullvivor, lungört, gökärt och violer, då fattar
jag varför folkvisornas omkväden så ofta tindra av fröjd över
denna härlighet:
»Sommar och äng, och alla små fåglar de sjunga så väl.»
Och det slår mig samtidigt, att till och med över
västgötalagens kärva och ordknappa stadgar om höfång och hägnader,
ollonskog, bistockar och betesgång svävar en doft av honung och
hö och ett eko av vallarlåtar.
Det är förresten rent märkvärdigt vad man kan få ut ur en
gammal lagbok. Till och med ett så dunkelt och avlägset sekel
som det vi nu resa i kan leva upp och ta form med hjälp av de
fåmälta texterna och vår egen fantasi.
Numera återstår ju från 1100-talets Falbygdsbyar inga
byggnader utom på sin höjd kyrkorna. Men ändå kan man, med
lagboken framför sig, se dem i andanom, sådana de lågo
utmed bergen, Åsle mosse och Hornborgasjön. Låt oss titta lite
närmare på en av dem.
Från utmarken sticker in en »tå», genomskuren av en å eller
damm, där kreaturen morgon och afton samlas till vattning; där
ligger kyrkan på en kulle och i dess grannskap prästgården med
stuga, bakhärbärge, fähus och lada, ty prästen har en halv
marks åker, en äng om tjugu lass hö och ett kobete i utmarken.
Omkring tån gruppera sig gårdarna — minst sex stycken, om
det skall vara en »full by» — som var för sig bestå av kornbod,
visthus, sovstuga, lada och fähus: en flock grå ryggåshus, tätt
tillsammans men inte närmare tomthägnaden än att rum blir
för stötta och takdropp. En sju alnar bred väg skiljer tomterna
åt, fyra vägar böra leda från byn (det gör så än i t. ex. Leaby)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
