Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vägen till Virihaure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motvilliga. Men »fiskgjusarna» Tom och Nordlund tycktes ha fått
vingar under hälarna: ty Tarreluoppal är vida berömd för sin
röding, oöverträffad i storlek och antal.
Då Pirak och jag i något lugnare takt hann ned till
Turistföreningens nya kåta, hade de båda redan försvunnit bort till sjön.
Det dröjde dock inte lång stund, innan Tom uppenbarade sig,
lastad med fisk. På tio kast hade han fått fyra rödingar om
tillsammans drygt sju kilo: det säger något om myggens makt och
väldighet, att han ansåg detta nog och hellre flydde in till röken
i kåtan än stannade ute i den glasklara kvällen med ropande
lommar, skrakkullar och fisk som slog överallt på den blanka sjön.
När man lämnar Tarreluoppal och stegar uppför bergssidan på
Keddåive, lämnar man också för gott björkskogen bakom sig.
Högplatån, vari Tarradalen skjuter in som en fem mil lång ränna,
ligger nästan helt ovanför trädgränsen; endast vid Virihaures
östände kring Staloluokta och Arasluokta finns några björkdungar.
För den som inte är botanist kan nog marschen tvärs över
Padjelanta, den fyra mil långa och drygt två mil breda
fjällslätten öster om Virihaure och Vastenjaure, te sig ganska
enformig. De vågiga lågfjällen döljer mestadels topparna i Sarek; det
är egentligen bara Alatjåkkos isolerade snökägla man hela tiden
har för ögonen. Vår led berör dock endast Padjelanta vid dess
sydligaste gräns. Den för oss förbi Festajaure (kartans Kåtporosjaure),
en ödslig fjällsjö på 900 meters höjd, där snöfälten långt in i augusti
går ned till vattenbrynet och de fuktdrypande fjällsidorna andas
ut ett hopplöst tungsinne. Men Festajaure är inte så helt ett dödens
hemvist som den kan synas: där finns nästan lika mycket röding
som i Tarreluoppal. Vid västra stranden står en torvkåta, som
visserligen är rätt förfallen, men där en sportfiskare eller botanist
ändå kunde tillbringa några innehållsrika dagar; tyvärr hittar man
dock intet annat bränsle än ripris och lite dålig dvärgbjörk. Man
kan här också roa sig med att vid själva källan hoppa över Lilla
Lule älv, som man tjugo mil österut såg vältra sig utför
Porsiforsen som en brakande åska. Från Festajaure stupar leden ned
i »Dödens dal», som ligger där i evig, fuktig skugga under
Juonkatjåkkos skyhöga tvärbrant: två människor har begravts av de
ständiga bergskreden, som flått fjällsidan och vid dess fot hopat
en fantastisk bråte av jätteblock med grottor och gångar under,
där renvaktarna brukar söka skydd för oväder. Över Eltivares
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
