Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Iter dalekarlicum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aldrig helt igenom har varit satt i mantal på verklighetens mark!
Dikten är andens verklighet, dess ro, dess glädje och triumf
över allt det tillfälliga.
Så löpa funderingarna när man färdas genom Siljansbygden.
Där tappade vi alldeles bort Linnés väg, som skulle vara vårt
rättesnöre, men vi återfunno den i backarna uppåt Boda. Genom
»en skön, lång och rak talltimmers skog» foro vi från Rättviks
stationssamhälle uppåt norr för att över Ore fortsätta till
Skattungbyn och Orsa. När Linné red fram här vid ungefär samma tid
på sommaren 1734 fann han byar och gårdar folktomma. Så
var det i den stora Skattungbyn, »hvarest ibland 65 grannar
ingen fanns hemma, mer än en som höll hållskjuts. Kunde
alltså på gästgifvaregården ingen ting till vår tarf och
nödvändigheter ernå; ty folket hade varit borta i 8 dar och väntades
hem efter 14 dagar, varandes 4 à 5 mil borta på sina kölar eller
aflägsne kärrängar, att hösta.» Och — säger han — boskapen
fanns redan i fäbodarna, 3—4 mil från bygden. »När folket far
bort att hösta, lemnas ett par utlefvade gummor och hos dem
alla barn i byen, som dem sköta skola.»
Dessa enkla notiser ge ett starkt intryck av den folkvandring
från bygden till skogarna som var ett led i det uppsvenska
bondeåret. Redan i maj flyttade hushållet, hela familjen med barn
och djur, till hemfäbodarna, som lågo någon mil från bygden och
på sätt och vis voro byar i miniatyr, försedda med nästan alla de
hus för olika ändamål som funnos i hembyarna. Varje familj
eller delägare i bodlaget hade alltså här sin egen stuga och
ladugård, sina härbren och så vidare. Linné omtalar också dessa
hemfäbodar, »bygde som andre små gårdar — —, derest de ha
sin åker och äng och betesmark åt sin boskap, lefvande till
större delen af sin mjölkemat». Vid hemfäbodarna stannade
man tills det kring midsommar var tid för flyttningen miltals
uppåt skogen till långfäbodarna. Här vistades vallhjonen,
fäbodflickorna, sedan hela sommaren med korna. En del folk
hemifrån följde med dem för att ställa allting i ordning däruppe
men lämnade dem sedan åt deras arbetsfyllda sommarliv i
skogens ensamhet. På hösten uppehöll sig hela familjen återigen
en tid vid hemfäbodarna.
Detta fäbodliv, särskilt vistelsen vid långfäbodarna, har mer än
någon annan del av allmogens arbetsordning haft ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
