Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Santesson: Norr om Kebnekaise
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gunnar Santesson:
NORR OM KEBNEKAISE
Akterut i den långsmala forsbåten satt Enok Sarri och skötte
utombordsmotorn. Med varje slag av propellern fördes vi allt
längre bort från Nikkaluokta in i den tysta dalen, där varje
älvkrök ständigt öppnade nya, storslagna scenerier. Alla sinnen
inriktades på att uppleva den vilda fjällvärld, som steg fram inför
våra ögon. Vi voro på väg in i Vistasdalen.
Bredvid mig på bottenbrädorna hade jag min gamle vän från
tidigare havs- och fjällfärder, lektorn och storseglaren Harald
Hammarsten. Föröver bland väldiga packningar satt vår bussige
bärare, Tomas Kemi. Hammarsten och jag skulle denna dag —
det var den 3 augusti 1942 — ta oss upp till Vistaskåtän med
bortåt sjuttiofem kilo proviant och alpin utrustning för att där
rekognoscera en lämplig plats för ett basläger, i vilket vi senare
skulle sammanträffa med ytterligare några fjällvänner. Avsikten
med vår tillämnade Lapplandsvistelse var helt enkelt sport och
rekreation.
Båtresan från Nikkaluokta upp till den plats, där älvens forsar
hindrar en att vidare framtränga sjöledes, är cirka en och en
halv mil lång. Här vid båtlänningen togo vi farväl av Enok Sarri
och axlade våra packningar. Till en början bar det iväg över
sumpiga myrar och ljungklädda åsar, men snart nog snärjdes
och famnades vi av det som mer än något annat sätter sin prägel
på vandringen genom Vistasdalen — det manshöga videt.
Och här blev det att arbeta! Meter för meter fingo vi tränga oss
fram. Ibland gick jag i täten och plöjde väg genom snårmuren,
ibland intog jag platsen bakom min färdkamrat och fick ta emot
den ena bastanta örfilen efter den andra av de elastiska grenarna,
som slogo tillbaka över hans skuldror. Vi snavade på lömska
viderötter, reste oss igen, men blott för att sjunka ned till knäna
i våta, svampiga dyhål. Allt högre och mer svårforcerad reste sig
snårmuren, och jag minns bland annat ett videparti, där buskarna
vuxit till träd och de slingriga, dubbelt tumstjocka stammarna
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
