Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Håkan Tjerneld: Om laviner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Håkan T jern eld
lande stycke hängdriva el. dyl. Då snöns beskaffenhet och mängd
samt väderleksförhållandena jämte fjällsidans lutning äro
avgörande för bildandet av laviner, har man bara att konstatera,
att sluttningar mellan 20—50° kunna bli lavinfarliga.
Vad ojämnheter i terrängen beträffar, så utöva de en
stabiliserande verkan blott så länge de ännu sticka upp över snötäcket.
Likadant förhåller det sig med kraftigare buskvegetation; skog
verkar naturligtvis alltid hämmande.
Innan vi gå vidare, måste ytterligare ett par ord sägas om
snötäcket. Man skiljer härvid mellan tre zoner: lössnö-, skavel- och
dimfrostzonerna. Lössnözonen omfattar barrskogsregionen (vår
avlövade björk utövar intet större inflytande på snötäckets
utformning), där ligger snön skyddad för vinden och håller sig
lös tills temperaturförändringar omvandla den. Skavelzonen
går från barrskogsgränsen ända upp mot de högsta topparna och
har den typ av snötäcke som alltså täcker nästan hela kalfjället.
Själva topparna och de högsta kammarna äro i regel täckta av
dimfrost. I lågfjällen förekommer ingen egentlig dimfrostzon, även
om dimfrostbildningar äro ytterst vanliga; i de lappländska
högfjällen ansåg professor Axel Hamberg skavelzonen sluta och
dim-frostzonen ta vid ungefär vid 1 850 m höjd.
I det egentliga lappländska högfjället, Kebnekaise-Vistas och
Sarek, äro förhållandena annorlunda än i övriga delar av
våra fjäll. Här finnas massiv utbildade med kamsträckningar och
trånga dalgångar, som osökt föra Alperna i tanken och som
innebära särskilda betingelser för snöns avlagring. Här är också
lavinerna vanligare än annorstädes. Under 38 dagar (april—maj
1939, april 1942) har jag haft tillfälle göra iakttagelser i
Sarekfjällen och därvid konstaterat att skavelbildningen varit
förvånande liten. Utpräglade skavler påträffades huvudsakligen på de
relativt få högslätterna eller andra vida slätter, t. ex. Luottolako
och Rapaselet, samt på för vinden särskilt utsatta områden,
såsom Sarektj åkkomassivets sluttningar (inklusive glaciärerna) mot
norr och nordost, vilka ligga öppna för vinden från hela
slättlandet ända bort från Akkasjön. I de båda U-formiga huvuddalarna
Rapadalen och Sarvesvagge var det lätt att se att vinden spelat en
roll genom att fördela snön, men blott på enstaka, särskilt öppna
ställen syntes någon ansats till skavelbildning. I V-formiga dalar
sådana som Lullihavagge och Stuollovagge (så kallar jag
dalgången från Stuolloglaciären till Sarvesvagge) och på skyddade gla-
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
