Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Lönnroth: Från union till nation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underhålla kronans borgar och deras garnisoner. Kronans inkomster
bestodo av primitiva naturaskatter, som dåligt förslogo till
slottens och knektarnas underhåll. För konungen blev det intet
överskott på länens förvaltning, och han stod därför utan medel
att underhålla en central riksstyrelse, om han inte pressade ut
onormala skatter som Erik av Pommern. Lokala stormän, som
fingo borgar och län i förläning, kunde däremot få inkomster
och utgifter att gå ihop. Dessa förhållanden ge nyckeln till
1400-talets ständiga kamp mellan kungamakt och rådsmakt. Makten
över slotten — Stockholms slott, Västerås och Åbo slott, Kalmar,
Stegeborg, Stäkeholm, Borgholm, Opensten, Öresten, Axvall
och många andra — innebar den militära makten i det glest
befolkade landet. Konungen måste söka hävda sin myndighet,
men stormännen segrade. Man kan säga, att regeringsmaktens
splittring ytterst berodde på att landets outvecklade ekonomiska
struktur ej kunde bära upp tidens militära teknik.
Konungarnas oförmåga att hävda sina maktintressen
gentemot stormännen framträdde tydligt vid 1400-talets mitt. Vid
Kristoffers död 1448 fanns det ingen given kandidat till de tre
rikenas troner, och vid den kapplöpning om dem, som därefter
följde, blev Kristian av Oldenburg konung i Danmark och
stormannen Karl Knutsson Bonde konung i Sverige. Karl
Knutsson försökte efter bästa förmåga draga in både Gotland och Norge
under sitt välde, men hans resurser förslogo ej mot Kristians,
och han förlorade de omstridda länderna. Rivaliteten ledde till
krig, där Karl Knutsson var den klart underlägsne. Trötta på
kriget reste sig både stormän, biskopar och bönder mot honom
och hyllade Kristian 1457. Efter några år fann man Kristians
skatter tyngande, och när denne försökte säkra sin ställning
genom att fängsla rådets ledare, ärkebiskop Jöns Bengtsson
Oxenstierna, jagades han ur riket 1464. Karl Knutsson återkallades
ur sin landsflykt, befanns obekväm och fördrevs åter 1465.
Kristians ekonomiska obestånd skakade hans ställning också
i Danmark, och Karl Knutsson fick finna sig i att pensioneras
med ett finskt län. Han kallades dock till tronen en sista gång
1467 och behöll kronan till sin död 1470.
Under det kaotiska 1460-talet framträdde varsel om en ny
tidsålder i Sverige. Med Karl Knutssons sista tronbestigning
segrade för första gången en riktning med ett nationalistiskt
program, som ville bryta ut Sverige ur unionen och beskyllde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
