Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andreas Lindblom: Minnena och människorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Lindblo m
ju att förstå, glädjas och värmas av det egna utan alt förlora
förmågan av kritik, att med andra ord även på fosterlandet kunna
tilllämpa det gamla ordet om att man agar den man älskar.
Att känna Sveriges hjärta klappa är en upplevelse, som var
och en kan få vara med om. Och mot det målet syftar strängt
taget hela vårt turistväsende liksom all vår natur- och
kulturminnesvård. Svenska turistföreningens maning Känn ditt land
och Nordiska museets Känn dig själv blir i grund och botten
detsamma. Ty fosterlandet är i lika hög grad en produkt av
naturen som av människorna. Själva begreppet är visserligen
oföränderligt men dess uttrycksformer förvandlas. Naturen nydanas
av sig själv och genom människornas ingripande. Landhöjningen
lyfter kusten ur havet, floderna skär sig bredare banor, bergen
vittrar, skogen erövrar mark eller besegras av odlingen. I vissa
landsändar omvandlas kulturformerna hastigare, i andra
långsammare. Norrländska städer och industriområden vittnar
sålunda om en otroligt snabb utvecklingsrytm i jämförelse med
den fattiga bygden strax vid sidan därom.
I kulturens och naturens värld är de skapande och de
nedrivande krafterna i ständig verksamhet. Fordomdags var elden,
liksom i Södern och Fjärran Östern alltfort jordbävningarna,
den store dödaren av kulturminnena. I våra dagar har
människan uppfunnit verksammare medel: bomberna. Vad den
förintelse innebär som under fem år ägt rum i Polens, Englands,
Rysslands, Italiens och Tysklands tättbebyggda samhällen, är vi
medan propagandamaskinen rullar inte i stånd att beräkna, fast
vi anar, att den är fruktansvärd.
Det är mot denna bakgrund, som minnesvården blivit
aktuellare än någonsin. Vi känner på oss att vårt kulturarv blir allt
mer svårersättligt. Byggnadsmonument som utplånas betyder ju
att märkena på träden och rösena på marken glesnar längs
historiens färdled. Det blir svårare för mänskligheten all hitta till
baka till sitt rätta hem, att finna sig själv.
Minnena är döda eller levande. De sistnämnda känner vi bäst
till: det är hus och hem, möbler, redskap, prydnadsföremål och
mycket annat, som alltjämt är i bruk. Till de döda räknar
mången museerna, hembygdsgårdarna, ödekyrkorna och
liknande, som inte fungerar i någon praktisk användning.
Museimännen själva menar nog, att livlösheten mera är skendöd och att
vi är på god väg att låta tingen få liv på nytt. Om de inte längre
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
