Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lennart von Post: Vår fornkultur i naturhistoriens ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lennart von Post
(nutida Bergslagen, Dalarna och Norrlands inland). När — med
yngre stenåldern — en rikligare folkmängd börjar skönjas i
forn-saksmaterialet, utbredde sig kring Vänern en insjö, som nätt och
jämnt var avsnörd från havet och som grenade ut sig långt upp i
Värmland. Närkes, Västmanlands och Upplands slätter lågo under
havet, och Södermanland var skärgård.
Det var Gerard De Geer, som gav första impulsen till det
senaste halvseklets intensiva utforskande av sambandet mellan
fornkulturens skeden och det svenska landets uppstigande ur
havet. Tack vare främst Sune Lindqvist, Gunnar Ekholm och
Erik Granlund känna vi ganska noga kustlinjens läge på
Svealands lågland under stenålderns, bronsålderns och järnålderns
skilda stadier. Hällkisttiden såg Hjälmaren förvandlas från
havsvik till insjö. Då hade hela Närkesslätten blivit land, och likaså
det mesta av Västmanland. Upplands fastland nådde ungefär till
Fyrisån, och även öster om denna funnos vidsträckta
landområden. Men nästan hela Roslagen låg ännu under havet. Under
bronsåldern växte landet, så att havet mot periodens slut i
Uppland endast täckte tämligen smala remsor av det nuvarande
kustlandet. Men långa fjordarmar sköto in i ådalarna, längs
Fyrisån ända till Vattholma, två mil ovanför Uppsala. Hela
järnåldern igenom förblev emellertid Mälaren en havsfjärd. Först
omkring 1200 e. Kr. hade dess pasströskel lyfts så mycket, att
Norrström började ta form. Då framväxte där Stockholm såsom den
numera nödvändiga stapelplatsen för handeln mellan länderna
vid Östersjön och sjöstäderna vid Mälaren. Dittills hade Birka,
Östra och Västra Aros (Uppsala och Västerås) samt Sigtuna
själva varit Östersjöhamnar.
Samarbetet mellan landhöjningsstudier och fornforskning
lände länge övervägande geologien till båtnad. Det var genom
detta samarbete, som vi erhöllo de första tidsbestämningarna i
våra nivåförändringars historia. Alldeles särskilt värdefulla ha de
många strandboplatser varit, vilka kunnat direkt anknytas till
en viss forntida havsnivå. Deras fornsaksinnehåll har givit
årtalen, på vilka tidsskalan för våra landhöjningskurvor är
grundad. Men med tiden har även på detta forskningsområde
geologiens tacksamhetsskuld till arkeologien kunnat börja avbetalas.
Strandboplatserna bli allt mera övervägande, ju längre tillbaka
man kommer i de skeden av vår stenålder, då fisket var den
viktigaste näringskällan. Men för den äldre stenåldern ge fornfynden
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
