Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Almgren: Färd till Gotlands Hesperider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil A Imgren
Andersson, som skulle hjälpa oss att gräva, och hans son höll
på att värma motorn i fiskebåten. Men vi var för sent ute, det
fanns fler människor i det annars öde fiskeläget. En hel
utflyktsflock på sexton personer, män, kvinnor och barn, under
ledning av en man som med många och hårda ord samt knutna
nävar sade sig hava hyrt båten för att fara till Stora Karlsö.
Medan förhandlingarna pågick satte vi oss på
expeditionspacklårarna i strandsanden. De flesta fiskebåtarna låg uppdragna
på bärbara slipar. Skrovens saftiga tjärfärg gick igen i tångens
skiftningar från mörkbrunt till purpur och stod vackert mot
den blekt skärgula sanden och den blågröna strandrågen.
Bortom dessa saftiga färgytor, på det blågrå havet, låg
Karlsöarna i onordiskt, overkligt majestät, hitseglade från
främmande hav och ankrade på redden med klippstäven mot norr.
Lillön närmast, kalkbergsstupet skimrande ljust gråviolett med
blå grottskuggor, och långt bort Storön som ett djupblått
penseldrag ovan havshorisonten.
Vi lyckades få båten först. Den lastades med ungefär halva
bagaget och resten skulle Bopparve komma med, när
Storö-resenärerna klarats av. Båten lade till vid fårskiljningsbodarna
i sydost. Träbryggan står löst på strandklappern. Om pålarna
vore neddrivna skulle den aldrig kunna överleva
isskruv-ningen, som brutit bort en hel slip med åtta meters I-balkar
fästade i betong.
När båten var på återväg för att hämta Storöresenärerna
och vårt övriga pick och pack, kom åskbyar. Först var det
hällande regn, så började den ganska makliga västliga dyningen
övertväras av mattgrå krusning från starka nordliga vindstötar.
På någon timme gick det vitt i sundet och långa vita brott sökte
sig in mot Djupviks oskyddade, grunda strand. Båten syntes inte
till. Ja, dom väntar väl att regnet skall gå över, sa vi först. Och
sedan: Dom kommer naturligtvis i kväll när det mojnat. Och vi
åt med optimistisk aptit upp de medhavda fläskpannkakorna.
Gråa regnflak kom drivande norrifrån och tälten måste upp,
innan det stora regnet nådde oss. Vi tog den plats som låg
bäst och närmast till. Det var uppe på Suderslätt, detta väldiga
brätte, som går runt öns södra del under platåbranten, och
som sänker sig i strandvallarnas trappsteg ner till havet. Nu
började friluftslivets små överraskningar. Stormbyarna viftade
om med tältsjoken som med tvättkläder på tork. Regnet kom
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
