- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1946. Förhistorisk tid i Sverige /
308

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist och Lars Madsen: Flanera i fjäll

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gösta Lundquist och Lars Madsen

Björnidet låg under en avsats i fjällstupet. Den väldiga drivan
var hårt packad, man gjorde inga märken, när man gick på den.
En och annan kvist stack upp ur snön. Vi drog försiktigt fram
ett par. De var avtuggade i nederändan. Hunden gick morrande
steg för steg med raggen vänd framåt. Vi stampade försiktigt. Vi
stampade hårdare. Vi hoppade, vrålade, skrek. Hunden skällde.
Inte ett liv märktes nere i snön. Vi hittade något som liknade ett
andningshål. Labba bleknade, när vi stack ner en pinne där.
Mullrade det eller var det bara blåsten? Vi gick upp på avsatsen
ovanför, tog ett stort stenblock och rullade det utför ner på idets
tak. Spänningen var enorm. Hunden utom sig. Stenen studsade
mot drivan, rullade över branten ner i djupet. Svaga ljud av
ras kom nerifrån, men ingen björn. Gudskelov. När stenarna
tagit slut vände vi hemåt. Jag, som fick krångel med bindningen,
blev efter och tyckte det var obehagligt. Så länge vi var kvar på
Akkavare vände vi oss ofta om. Det var ett ovanligt vackert berg.

De första turisterna.

G: Gränsen mellan högfjällets dåliga och lågfjällets vackra
väder gick tydligen över Tjuonajokk. Vi hade tänkt oss till Saltö,
men när vi gick upp över Silbovare, såg vi svarta moln och
nederbörd i väster, blå himmel österut. Alltså gick vi österut. Tre
mil dansade fort undan; vi började äntligen få kondition.

Nere i en urgammal björkskog — under Nupakte — med jättar
till trän såg vi en syn som nästan gjorde oss andlösa. Ett
övergivet viste. Det låg i en vän lid, med fjällbranter hängande på
sidorna, men med ändlöst fri sikt söderöver. Kåtorna var
fallfärdiga med hål i torven, men ännu fanns det stänger i träden
och vedupplag. Man fick nästan en vision av sommar, när man
såg det långa, gula gräset vaja. Mitt i gräset med stäven mot söder
stod en gammal ackja. Allt fanns kvar. Det var bara människorna
som var borta.

I Nujaure bodde Nicolaus Inga och hans hustru. De hade
renar i fjället, men levde mest på jakt och fiske. Deras hem verkade
hitflyttat från den isländska sagan. En borg av jordhyddor bildade
gården. Över en inhägnad liten odling hade de gödslat på snön.
Bogar och blodmagar dinglade i träden. Men mitt bland
förhistoriska stolpar och härbren, hade de i marken sänkt ned en väldig
zinkkista. Där låg höstslakten, nedfrusen och skyddad. Kistan var

308

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:22:54 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1946/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free