Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelm Holmqvist: Den stora döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den stora döden
hygien i vanliga fall hjälpte till att minska smittorisken, så blev
det nu i mycket hög grad just de hygieniska anstalterna, det vill
säga badhusen, som kom att räknas till de främsta
smittoförmedlarna. Bad hade nämligen mot medeltidens slut blivit
mycket populära, ja, man kan säga nära nog ett folknöje kombinerat
med krogrörelse och alla möjliga förlustelser. Badmästaren blev
snart en lika betrodd man som bårdskäraren och började ivrigt
konkurrera med denne om läkarekonstens utövande. Till en
början fick han visserligen bara stå till tjänst med svettbad o. s. v.,
som skulle vara så nyttigt för hälsan, men småningom fick han
även rätt att slå åder, och ungefär samtidigt som de stora
syfilis-epidemierna började rasa, fick badmästaren även hand om de
skiftande slag av smörj kurer, som under en tid stod högt i ropet
mot flera sjukdomar. Särskilt användes kvicksilversalvor av
olika sammansättning, som i vissa fall verkligen gjorde nytta,
men som inte hindrade, att sjukdomen trots allt vann ständigt ny
terräng, och detta till dess man upptäckte, att just de offentliga
baden, givetvis vid sidan av de slappa sederna, var de värsta
smittospridarna. Därmed började den stora nedgångsperiod i
badande och renlighet över huvud taget, som snart nog kom att
stämpla den enklaste hygien såsom något inte bara onödigt utan
rent av hälsofarligt. Den ännu i dag på sina håll levande rädslan
för had och vatten och den gamla maximen »är kroppen frisk,
så håller den sig ren själv» torde ha sitt upphov ifrån de tider,
då ett bad kunde rendera vederbörande en släng av »pocker»
eller »franzoser» eller vad nu den hemska sjukdomen kallades.
Men låt oss återvända till digerdöden. Att människorna
hjälplöst var underkastade pestens och dödens våld har redan
berörts. Genom en lycklig tillfällighet vet vi även, åtminstone på ett
ungefär, hur man i bästa fall kunde vara rustad att möta
sjukdomar av skilda slag just vid tiden för digerdödens härjningar.
Vi äger nämligen inventarielistor från såväl konung Magnus
Eriksson som drottning Blanka, och där förekommer även deras
husapotek. Sammanslår man de båda listorna innehåller
husapoteket bland annat följande karakteristiska artiklar i 1300-talets
läkekonst: en guldring med en infattad »paddesten», en silverskål
med örter, en ormtunga, peppar, kanel, kubeber (pepparfrukter
från Sundaöarna), ingefära, muskotblomma, teriak, elektuarium,
galgarot (ett slags ingefära), kryddnejlika och ambra.
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
