Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andreas Lindblom: Ur 1300-talets bildvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Lindblom
är indelad i »balkar» mellan tvärsträvor. Varje hemman skulle
— jämför Västgötalagen — svara för underhållet av sin balk, en
skyldighet för sockenborna som ifråga om Råda gamla kyrka
gäller än i dag. Den tidlösa orördheten slår oss tillmötes ej minst i den
lilla sakristian som står där så fattig med sina stockväggars
nakenhet; man ryser vid tanken på vinterkölden härinne som inte
ens nödtorftigt kunde dämpas av ottesångens flämtande talgljus.
Både långhus och kor täcks av tunnvalv med tredelad,
klöver-bladformad genomskärning. Här råder skönhetens slösande
rikedom. Varje bit av väggar och valv är målad. Långhuset som
skimrar i rostbrunt och grått har både årtal, 1494, och
mästar-signatur: Amund. I koret som tindrar av cinnober och matt
turkos befinner sig en ovärderlig datering på latin: »I Herrans år
1323, då biskop Petrus regerade, målades denna berättelse om
Jungfru Maria.»
Ty det är hennes legend som konstnären förtäljer på korets
väggar: hur hon dör, bäres till graven, upptages till himlen och
krönes. Jordafärden har med poetisk frihet kombinerats med
hennes uppståndelse. Vi ser hur ängeln och en tonsurerad
apostel, väl Petrus, håller säkert i bårens stänger, medan de andra
nyfiket lyfter på täckelset. Hon är borta! Guds moder svävar redan
i sin sons armar upp från det jordiska mot himmelen. Det är
folkvisans skira romantik som klingar oss till mötes, ekot av
tongångarna i »Duvans sång på liljekvist»:
De buro det lik över kyrkovall.
I midsommartider.
Alla Guds änglar gick före och sang.
I himmelen är en stor glädje.
Om Maria här inte är större än ett barn, så möter vi henne på
gavelväggen ovanför i sitt majestät, när hon assisterar vid
Treenighetens förhärligande. Med allvarlig, nästan förskräckt min
står hon bedjande inför Fadern, där han sitter på sin tron
hållande framför sig den korsfäste Sonen över vars huvud Andens
duva svävar. Jorden är Guds fotapall men klotet är bara
tredelat — Amerika och Australien var inte upptäckta ännu.
Maria är förebedjerskan och till hennes fötter kryper därför en
fattig, syndig människa som skyggt blickar upp mot den väldiga;
vi bör i den ödmjuke lille mannen se en donator eller ett
självporträtt av målaren.
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
