Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andreas Lindblom: Ur 1300-talets bildvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur 1 300-talets bildvärld
kalkmålningar i Skåne, i Riddarholmskyrkan och
Strängnäsdomen. Ingenstädes slår oss dock till mötes en så ren och
förfinad, ja raffinerad stil som i den lilla värmländska helgedomen.
Höggotikens människoideal sådant det möter i Råda
presenterar sig hovmässigt elegant, nästan japanskt sirligt i linjer och
gester. Det typiska och stiliserade har trängt undan det
individuella. Alla skäggiga ansikten ser ut på ett sätt, alla skägglösa
på ett annat och om några känslouttryck är knappast tal.
Martyren Hippolytus som sargas till döds blickar lika troskyldigt
förnöjd som en skolpojke som åker kälkbacke. Men under loppet
av århundradet tränger realismen fram. Vi kan hos oss lättast
följa denna utveckling inom skulpturen.
Finns det på dess område i Sverige någon konstnärlig helhet
som kan mäta sig med Råda? Ja, de härliga korstolarna i Lunds
domkyrka. Men då de är föremål för skildring av annan hand i
denna årsskrift, lämnar jag dem åsido. Detsamma gäller även de
märkliga gotländska stenskulpturerna både hemma på Gutaön
och i Uppsala domkyrka.
Vill vi få ett svar på frågan hur trettonhundratalets svenska
bildhuggare uppfattade människan, kan vi välja ut några bland
de kanske till ett hundratal uppgående helgonbilder från tiden
som finns bevarade i kyrkorna eller i museerna, tysta vittnen om
människornas minspel, dräkt, frisyr och hållning under detta
intressanta men kulturhistoriskt så svårgripbara århundrade.
Låt oss dröja inför tre av epokens mest karakteristiska
människotyper: jungfrun, riddaren och martyren, symboler för oskuld,
kraft och lidande eller om man så vill för behag, vilja och
tålamod. Kvinnoidealet utkristalliseras nu liksom under hela
medeltiden i Jungfru Marias gestalt. På sällsynt ädelt sätt träder det oss
till mötes hos den berömda madonnan i Över-Selö märkliga
medeltidskyrka, belägen på den täcka Mälarön strax utanför
Strängnäs. Hon stammar från kung Magnus Erikssons och drottning
Blankas dagar och är ett verk av den s. k. »Bungemästaren»,
en bildhuggare på Gotland som kanske var infödd, i så fall
skolad i Frankrike, men som också kan tänkas ha varit en fransk
immigrant. Den sörmländska Maria är inte som så ofta under
11—1200-talen en himladrottning, imponerande och otillgänglig,
med sitt Jesusbarn som krönt miniatyrkejsare. Hon är en
dröm-merska av det oskärade, himmelska släkte som århundraden
igenom lockat syndiga siare och skalder till subtilt strängaspel,
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
