Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Här var skeppsväg...» Strövtåg i tiohundratalets Uppland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Här var skeppsväg . . .»
till nycklar och till laga treding och till allt det han (mannen) i
lösöre äger och förvärva kan och till all den rätt som uppländsk lag
är», såsom det står i Upplandslagen.
Om man sedan trodde på Tor eller Vite Krist gjorde ingen stor
skillnad i livsföringen. Med vikingatidens slut upphörde
visserligen den vårsyssla som bestod i att rusta folk och skepp till
långfärd, liksom med höstens stora händelse: långfararnas hemkomst
med varor och minnen, som gav stoff till samspråket vid härd och
dryckeshorn. Men ännu for man som förr till Folklandstingstad
uppe i Lunda, där Attundalands allmoge samlades till marknad
och ting, ja, kanske också till Uppsala, ty distingen överlevde,
flyttad till kyndelsmässan, de stora asabloten vid vårdagjämningstid.
Fram på 1100-talet tillkom söndagens kyrkfärd som ersättning för
blotfesterna hemma vid gården, och jul och midsommar behöll det
mesta av sin rit och sin helgd, fast de nödtorftigt kristnades. I
folksjälens djup levde för övrigt tron på asarna länge kvar, fast Odén
förvandlades till en ond makt, som jagade i stormiga nätter, och av
den väldige Tor bara återstod tordönet som blixtrade mot trollen.
Men sämjan och friden i byarna var det kanske inte så helt med
under tiohundratalets brytningstid, som förresten fortsatte långt
inpå följande sekel. Den ena familjen drog till uppsalablotet,
medan den andra köpte sig fri och blev hemma; den ena jordade sina
döda på ättebacken vid byn, den andra bar dem till kyrkogården.
Men smärtsamt måste båda parter ha känt denna bräcka i
bygdegemenskapen: man var ju starkt beroende av varandra i både
vardagsmöda och högtidsglädje. Självfallet lär väl ingen ha vägrat
att ta del i bystämmorna och i alla de arbeten som byalaget
utförde samfällt, inte heller att hjälpa till med vargskall och
eldsläckning och försvar mot ovänner utifrån. Men meningsbrytningarna
måste ha känts även där de inte uttalades, och riktigt väl blev det
nog inte, förrän alla sökte sig till kyrkan på kullen vid ån och
uppsalablotet hade blivit ett minne, som blektes och glömdes.
Men vi fortsätter vår färd.
Småningom blir det nödvändigt att använda landsvägen, om
man ämnar sig till Uppsala. Vassarna blir djungler och ån närmast
ett dike. Men landsvägen fortsätter, delvis utefter Vadaåns dal, från
Ekskogen uppåt Skepptuna. Vid Högbro, ett gammalt vad där bro
byggdes under medeltiden, ser man ån för sista gången, och mellan
Skepptuna och Husby-Långhundra passerar man något märkligt.
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
