Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Vår gamla bondebygd. Ett försvinnande herdelandskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår gamla bondebygd
Frånsett enstaka fästepunkter för minne och fantasi av den art som
här skisserats, lämnar oss Mellansverige utan tillräckligt
åskådningsmaterial, när det gäller att få ett begrepp om forntidens bygd.
Mårten Sjöbeck, som intar en ledande ställning i studiet av
odlingsmarkens historia, har påpekat, att man finner de ålderdomliga
dragen bäst bevarade i utkanter och gränstrakter, alls inte i hjärtat av
de gamla odlingsområdena. Iakttagelsen är slående. För att vinna
en säkrare orientering är det nödvändigt att rätta sig efter detta
obestridliga faktum och fördjupa sig i avlägsna bygder och
gränsmarker. Jag valde Lagastigens urgamla färdstråk mellan Danmark
och det inre Sverige. Under ett par tidiga sommarveckor — i juni
1948 — följde jag den minnesrika vägen i hela dess längd från
Hälsingborg till Jönköping, i gammal tid en huvudort på
Eriksgatan.
Utgångspunkten var alltså Öresund. Dagen var mulen. Formlösa
blågrå skyar släpade ljumma sommarregn över stränderna. Färjan
ångade oförtrutet av och an mellan Själland och Skåne. Stora,
tunga lastångare stävade mot söder inåt Östersjön och mot norr
på väg till Nordsjön och Atlanten. Det luktade tång och blåste
långfärdsvind, frihetsvind, farväl. Jag vet ingen vattenled så festlig
som detta Öresund. Det förenar idyll och stor marin på ett helt
annat sätt än skärgården.
Mot Själlands kontur såg jag Kronborg lyfta sina spiror, och
över den skånska landbacken avtecknade sig Kärnans tunga
försvarstorn. En sak var värd att betänka: det var samma välde, det
gamla danska kungariket, som reste dessa borgar på var sin sida
om vattnet. Danmark behärskade Sundet och stränderna.
Öresund var en vattenväg, som band ihop i stället för att skilja. På
samma sätt var hela den danska statsbildningen ett strand- och
vattenrike. Danmark var i Norden ett motstycke till de hellenska
örikena och Öresund ett Hellesponten mellan nordliga hav.
Från Kärntornet i sin höga borg kunde rikets herre och konung
överblicka de folkrika landsdelarna kring Sundets silvergata. Men
i nordost var utsikten stängd av tjocka skogar. Där tog hans välde
slut; riksgränsen var själva den öde marken mellan Skånes bygder
och Smålands. Obebott, ovägat skogsland skilde folk och länder.
Sådan var hela den långa gränsen; Halland, Skåne och Blekinge
hade skogen i ryggen mot Sverige. Fästet, Hälsingborg, hade sin
front mot land, berett att taga emot stötar över dessa rikets
utmärker.
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
