Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Utsikt från en grästuva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harry Martinson
benen går klara störtar den rakt in i den blå himmelen som en
avskjuten kula och försvinner. Strax därpå gör sig en av
kantarini-derna färdig till flykt. Dess avlånga skalbaggskropp klyves längs
ryggen. Täckvingarna går isär från varandra som ett par portar,
tills de stannar i stretande läge, där de låser sig i en ställning något
upphöjd från bakkroppen. Nu kan flygvingarna bredas ut under
dem och skjuta ut, en på var sida. I nästa ögonblick börjar de
vibrera, och så kommer lyftet. Kantariniden byter blomma.
I insektsvärlden räknar man med sekunder som med tidrymder.
Under de närmaste sekunderna besökes mitt blickfält av en
apollofjäril och en amiral. Den förre visar sin skönhet, vingarnas härligt
mönstrade naturtyg: egentligen genomskinliga kitinvingar
bepudrade med ljuvligt täckande färgstoft, ditstrålat av sol över
regnbågs-lampan i paradiset. Också amiralen är skön där han färdas på
luften, delvis buren av dess turbulenser, inte bara av sin egen
flykt. Då kommer en humla brummande, stöter mot ett
tvärliggande strå och dunsar ner i gräset; hon faller tungt men ändå
mjukt, ungefär som en lurvigt överklädd knapp. Hon lyfter
små-klunsigt igen, sänker sig åter, men finner en uppåtgående luftström
mellan två blommor. Hon flyger och bärs runt kanten av en
blomma. Den varma luften ligger där i osynliga virvlar som bär
henne ronden runt. Ingenting för henne där. Hon går över på en
annan varmslinga av luft och flyger bort. Hennes bortbrummande
låter efter hand som ett mumlande.
Men ljudet av denna flegmatiska insekt, som surrar på vingar så
ursinnigt bråda att de skenbart motsäger all flegma, hinner knappt
dö bort innan en annan dov brummare uppenbarar sig i de
närmaste blommornas grannskap. Den är av ett annat slag. Den
beskriver snabba ringar, flyger blixtsnabbt i spiraler, landar och
tystnar med jämna mellanrum för alt spana. Det är sommarens
dovaste fluga, den ytterligt storögda och nervösa rovflugan
La-phria, som borde heta tigerflugan, ty på den svenska
blomsterängen finns det ingen rovgirigare varelse. Den jagar helst i stirrande
solsken och sätter sig helst på kala, solvarma stenar eller andra
hårda föremål, emedan den inte vid uppflykten vill trassla in sina
osedvanligt lurviga ben. Helst jagar den de skalbaggar som kryper
på marken eller landar på stenar, men kommer den i jaktraseri
försmår den inte heller flygande insekter. Den bryter ner en humla
under flykten innan denna ens hunnit fatta vad det gäller och
överrumplar även den argaste geting, som får dödsbettet någon hundra-
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
