Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl-Gustaf Hildebrand: Falukoppar och stormaktstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Falukoppar och stormaktstid
koppartakens breda fält. På Whiteloekes tid knöt sig till
takkopparen ett romantiskt påstående, som rätt väl illustrerar det mäktiga,
det fantasieggande i dess prakt. Några holländare skulle ha erbjudit
sig att byta den gamla kopparen mot ny och ändå betala en stor
summa i mellanskillnad, eftersom verkligt gammal takkoppar, tack
vare luftens påverkan, hade ett högre värde än guld.
Om sextonhundratalskopparen vore mycket att tillägga. Inte
minst kunde något bli sagt om drömmarnas och de felslagna
försökens kommentar till det som verkligen skedde. Det kunde talas
om längesen övergivna gruvhål, där man en gång sökt
motsvarigheter till Falu gruva; om platser dit folktron förlagt överflödande
malmstreck; eller om familjen Momma som lät bryta kopparmalm
i det fjärran Svappavaara. Men det är tid för ett avskedsord, och
det skall hämtas ur poesien.
Bland bergslagsräkenskaperna från 1696 finner man med någon
undran en dikt. Den är författad av en urspårad studiosus, som
hette Erik Helin. Han har enligt en jämmerfull böneskrift kommit
till orten för att läsa med pojkar, men han har inte fått några elever,
och han säger sig lida svält. För att beveka bergslagen har han
besjungit den i ett långt poem, och han har lyckats så till vida som
man gett honom sex daler silvermynt, med det uppriktigt angivna
syftet att »han må komma hädan och orten bliva honom kvitt».
Dikten är tyvärr intet mästerstycke, men den har en ton av from
förundran som, även under de ömkliga omständigheterna, kan
vara rörande nog. De moraliska utgjutelser skalden gör, till
gruv-rättens gagn, får kanske inte tas allvarligt. Men man kan hålla med
honom om att den rikedom lian beskriver är ett under, en stor
märkvärdighet. Ju mer man funderar över den svenska kopparens
1600-tal, dess mer kan man med Erik Helin känna vördnad
och storlig sig förundra,
hur svarta djupet giver mat
och hårda berget fisk på fat!
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
