Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Stockholm—Piteå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Attorps:
STOCKHOLM-PITEÅ
üigentligen skulle resan ha räckt mycket längre. Jag hade bort fara
runt Bottenhavet; jag skulle konsekvent ha rest både i 1600-talet
och i 1900-talet; jag skulle lagt märke till både fornt och nytt och
fått fram utvecklingen och förändringen, om dessa
reseanteckningar skulle motsvarat föresatserna. I verkligheten började jag
tumma på dem redan vid starten genom att lösa tur och retur bara
till Piteå. En tröst var dock att jag farit på den finska sidan tidigare,
och det väsentliga där är sig väl likt sedan dess.
Det är långt till Piteå nu för tiden också, sade vi oss medan tåget
rusade fram över upplandsslätten. Hur mycket längre det var förr
i världen, kunde vi se i en klassisk norrlandsbok som var med i
bagaget: Petrus Laestadius’ Journal. I denna eller rättare i den
medtagna självbiografi som han skrev för Biografiskt lexikon, heter det:
»1825 reste jag i sällskap med min broder till Härnösand, där vi
prästvigdes. Där köpte jag sedan ett par skarskidor, och rände med
dem tillbaka till Uppsala.» Han rände gärna den vägen. För honom,
som för så många andra som växt upp och kom att verka i den
svenska landsbygdens enslighet, betecknade åren i Uppsala levnadens
krön. Där fanns det ännu fler böcker än i Härnösand och ännu mer
tillfällen till umgänge med bokbitna. För den som kom från
fjällskuggan var det nästan södern. Staden öppnade sin famn för
karriärister, bildningssökare och sällskapsbröder, för den som kunde
äta sina hyggliga mål och den som mest levde på möglig
torrskaff-ning. Man kan se de unga norrlandssönerna komma genom många
århundraden, prästpojkar och bondpojkar, på väg till Uppsala.
Hittills har det inte varit mycket att säga om naturen. Också
skogsmarken i Uppland är platt, säger geografen i vårt sällskap, då den
annars i Sverige oftast höjer sig över slätten. Det är ett land för intim
naturskildring, inte för måleri från ett kupéfönster. Bäst har
upplandsnaturen beskrivits av Bruno Liljefors, som skrev om grässtrån,
gärdsgårdar, småfåglar, tuvängar, höstens gråhet och stillhet.
Vad man skymtar av den uppländska bruksbygden erinrar om
1600-talet. Då kom vallonerna och bättrade på den svenska järn-
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
